Spännande möten med djur
Möta djur kan man göra på olika sätt. Trevliga och mindre trevliga. Jag har till exempel kollat in solnedgången i sällskap med en rävunge, krockat med en vattensnok och cyklat rakt in i en vildsvinsflock.
Nyligen besökte jag Ingelstadgymnasiets Djurpark och stiftade bekantskap med såväl stiliga zebror som den synnerligen rymningsbenägna geten Sven. Även de sällskapliga åsnorna Tore och Henning tillhörde höjdpunkterna.
Åter igen kunde jag konstatera att det är något speciellt med djur.
Min allra främsta vän från djurvärlden var katten Lotta Sotnos. Hon och jag älskade varandra. Hon mötte mig glatt springande när jag kom från jobbet och jag kliade henne intensivt på magen. Det enda irritationsmomentet i vår relation var hennes egenhet att ständigt bli inlåst i garage. Precis som jag var hon nyfiken, även om jag aldrig direkt lockats av just garage. När Lotta Sotnos inte dykt upp hemma på ett dygn förstod jag att det var dags igen. Jag begav mig ut i kvarteren och började vissla. För att höra eventuell respons och undvika störande ljud inträffade räddningspromenaderna oftast sena kvällar. Att gå visslande på gatorna i skymningen kunde förefalla suspekt och någon anklagade mig för att försöka flirta med kvarterens kvinnor. Men i mitt sinne fanns bara Lotta Sotnos – och till sist hörde jag hennes jamande svar från ett garage. Då var det bara att ringa på, förklara situationen, be om ursäkt och fråga om garageägaren kunde tänka sig att släppa ut min älskling. Garageporten öppnades och Lotta Sotnos sprang ut. Jag var åter hennes hjälte. Sedan firade hon friheten genom att äta och skita.
Min mosters rottweiler Zorro älskade bollar, kanske ohälsosamt mycket. En gång sparkade jag obetänksamt ut en fotboll i Åsnens vatten. Zorro kastade sig i, försökte greppa tag i bollen med käften men eftersom den var något för stor blev resultatet att bollen bara puttades framåt. Förtvivlad såg jag hur Zorro fortsatte att jaga bollen ut på allt djupare vatten och så småningom tycktes han försvinna bortåt horisonten som en svart prick med något vitt framför sig. Han tänkte uppenbarligen jaga bollen tills han stupade. Vad som hänt om vi inte haft båten vågar jag inte tänka på. Nu kunde lyckligtvis både Zorro och bollen räddas.
Men man kan träffa på andra djur än bolltokiga hundar i vattnet. På en simtur vid Ursatorpet en gång upptäckte jag en gren strax framför mig. Vad som förbryllade mig var grenens rörlighet. Mer förbryllad och därefter förskräckt blev jag när jag såg ett litet ilsket ormhuvud. Grenen var ingen gren utan en vattensnok. Vi höll på att krocka. Lika uppskrämda väjde vi åt var sitt håll och möttes aldrig mer.
En gång cyklade jag rakt in bland svinen. Det var en nerförsbacke med en efterföljande 90-gradig sväng. Vad som väntar runt hörnet vet man som bekant aldrig och den här gången var det en flock vildsvin. Grymtningarna var öronbedövande och i panik körde jag slalom mellan suggor och kultingar. Jag tror till och med att jag grymtade själv.
Ett mer harmoniskt möte var när en rävunge kom fram och satte sig intill mig på en klippa vid Åsnens strand. Det var solnedgång och vi tittade båda drömskt bort mot den röda horisonten. Det var som i en Disneyfilm. Mötet varade i två minuter men i mitt minne finns det sparat för alltid.
DAVID FÄRDIGH
