Skip to Content

Träna med VIK motion!

Det finns gruppträning och så finns det gruppträning. Medan vissa arrangerar träning med målet att generera överskott i kronor och ören så arrangerar andra träning för folkhälsans skull, för att det ska finnas möjlighet att träna ihop också på mindre orter.
I VIK motion jobbar alla helt ideellt och sammantaget har du som tränar med oss fem pass i veckan att välja
mellan. Vi hoppas att du som bor i Väckelsång med omnejd uppskattar möjligheten att träna lokalt flera gånger i veckan och väljer att investera i föreningsdriven verksamhet som gör Väckelsång till ett aktivare samhälle och dig starkare.



Våren 2020 körs passen v. 2 tom v. 17 , i idrottshallen.
För att träna med VIK motion ska du vara medlem i Väckelsångs IK.
Terminsavgiften är 500 kronor. Betalar gör du via Swish: 1236071690 eller Bankgiro: 709-9435.
Märk din betalning ”VIKgrupp” samt personnummer.
Medlemmar mellan 12 och 20 år tränar gratis.
Alla VIK-medlemmar över 12 år är välkomna att delta i gruppassen. Medlemsavgiften är 150 kronor för vuxen och 50 kronor för barn upp till 18 år.
Märk betalning av medlemsavgift med personnummer.



För mer info, se http://www.laget.se/vackelsangsik och följ gärna VIK motion på Instagram.

Fotbollsveteraner FOLK I FARTEN

Väckelsångs fotbollsveteraner mindes Gotlandsäventyret


Malte Sandberg.

Härliga minnen både på och utanför fotbollsplanen. Ja det bjöds det på i mängder när Väckelsång Idrottsklubbs fotbollsveteraner nyligen samlades på Björkeborg. Bland annat berättades historien om när A-laget 1965 fick flyga till Gotland för att möta Visby Gute IF och råkade hamna på samma restaurang som popbandet Hep Stars.


Christer Johansson.

VIK:s arkivgrupp har letat flitigt i gömmorna och fått tag i spännande material som till sist blev till en hel utställning med lagfoton, matchstatistik, klubbtröjor och tidningsurklipp. Och som final bjöd man dessutom in fotbollsveteranerna från 60-talet.
– 60-talet var ett framgångsrikt decennium för VIK. Klubben var då uppe i division 4 och spelade mot lag som Oskarshamn, Blomstermåla och Emmaboda, berättade Bosse Johansson.
Totalt 45 fotbollsveteraner var på plats i Björkeborg för att minnas gamla härliga tider.
– Vi hade en härlig sammanhållning i laget. Det var mycket glädje och extra roligt var det när vi slog Södra Sandsjö, berättade Gunnar ”Möllarn” Yngvesson, Bengt ”Fölet” Bengtsson och Kent Pettersson.


Gunnar ”Möllarn” Yngvesson.

Mest långväga veteranen på nostalgifesten var Hasse Blomqvist, som åkt 60 mil från Gävle för att komma till sin gamla hemort Väckelsång.
– Jag spelade vänsterytter. Men fotbollskarriären kom av sig något 1963 när jag ryckte in i flottan.
På festen träffade Hasse sin kusin Per-Elof Johansson, en av klubbens mest hängivna spelare.
– Totalt gjorde jag 350 matcher i VIK. Jag började som vänsterback men spelade senare mittfältare.
Ett av de allra tuffaste lagen att möta i division 4 var Emmaboda minns Christer Johansson.
– De hade en fruktad spelare som kallades Mulle och som sköt fruktansvärt hårt och dessutom skruvade bollarna. När Emmaboda fick frispark på egen planhalva ställde vi genast upp en mur, men han lyckades skjuta bollen i mål ändå! Fast en gång lyckades vi få 0-0 mot dem efter mycket hårt försvarsarbete.


Åke Persson.

Ett minne som flera av fotbollsveteranerna återkom till var Gotlandsäventyret 1965 då VIK spelade i samma division 4-serie som två Gotlandslag.
– Vi fick flyga från Kalmar till Gotland. Det blev förstås väldigt dyrt men lyckligtvis fick vi ekonomiskt stöd från Svenska Fotbollsförbundet, minns Åke Persson och Malte Sandberg.
För många av spelarna var Gotlandsresan den första flygresan någonsin. Allan Johansson minns att de två bortamatcherna på Gotland slutade 1-2 och 2-2, men han kommer också ihåg en annan rolig detalj.
– När vi kom till Gutekällaren för att äta var det fullt med hysteriska tjejer utanför som skrek och viftade. Det visade sig att popgruppen Hep Stars var i samma lokal som oss!


Bosse Johansson.


Fotbollsnostalgi! Kusinerna Per-Elof Johansson och Hasse Blomqvist mindes fotbollsäventyren i Väckelsång på 1960-talet.

OBS!
LÄS HELA REPORTAGET I VÄXJÖBLADET/KRONOBERGAREN FREDAGEN 24 JANUARI.

DAVID FÄRDIGH

Björkeborgs Byggnadsförening summerade givande 2019

2019 var ett givande år för Björkeborgs Byggnadsförening med såväl donationer som framtidsinvesteringar. Det konstaterade ordföranden Sören Johansson när styrelsen i fredags kväll höll sin årliga sammankomst för att tacka de ideella krafter som stöttat föreningen.



Flera betydande satsningar har gjorts i Björkeborg under 2019, bland annat har B-salen försetts med en projektor, delar av ventilationssystemet har bytts ut och utanför byggnaden finns numera ett särskilt skåp med en hjärtstartare, åtkomliga för alla vid akut behov.



– Vi har även genomfört stora målningsarbeten på utsidan. Mer än två tredjedelar av Björkeborg har nu målats om. Resterande tredjedel räknar vi med att klara av under 2020.
Underhållsbehovet i Björkeborg lär finnas kvar kommande år men lyckligtvis står föreningen på en solid ekonomisk grund.
– I år har föreningen dessutom fått en stor donation. Det är vi väldigt tacksamma för, sa Sören i sin årssammanfattning.



Den årliga sammankomsten är ett sätt att tacka alla de som på olika sätt under året bidragit med ideella krafter för att förvalta och levandegöra bygdegården. Kvällen bjöd dessutom på en delikat trerättersmiddag, tillagad av föreningens kassör och tillika förstakock, Arne Holmberg.



DAVID FÄRDIGH

Jag lyfter med 2020

Jag är en rastlös själ som irrar runt på jorden men lagom till tolvslaget på nyårsafton når jag toppen, åtminstone i Växjö. Här kommer min första rapport om det nya spännande och oförutsägbara året 2020.

Det sägs att vi nu har gått in 20-talet. För mig är det helt obegripligt. Jag tänker på det glada 20-talet som kulminerade i en börskrasch och politiska oroligheter som så småningom ledde fram till andra världskriget. Men förlåt en glädjedödare. Jag är nämligen av naturen en ganska nostalgisk person som gärna sneglar bakåt innan jag går framåt. Precis som en av mina vänner som nyligen sålde några flaskor årgångswhisky för att finansiera köpet av en nytillverkad jukebox. Se där, en framtidsinvestering som egentligen hör hemma på 1900-talet.
Konservativt och framåtblickande på en och samma gång. Den dödförklarade vinylen är ju dessutom pånyttfödd och hett trendig igen!

Klimatet förändras. I busskuren i Väckelsång sitter en kille utan jacka. ”Fryser du inte???”, säger en dam till honom. ”Nej”, svarar killen. ”Men du kan ju bli förkyld”, påtalar kvinnan.
”Nej, jag blir aldrig förkyld. Däremot lider jag av psykisk sjukdom. Jag har ångestattacker”, berättar killen. Kvinnan ser bekymrat på honom och sneglar sedan mot mitt håll. ”Säg inte det högt. Han där borta skriver i tidningen.” Något överrumplad överväger jag att gå fram till dem och förklara att psykisk ohälsa dessvärre är väldigt vanligt i våra tider och att den unge mannens situation tyvärr är långtifrån unik. Men jag varken säger eller gör något, förutom att gå ombord på bussen. Där träffar jag en gammal musikervän som glatt berättar att han håller på att spela in en skiva med låtar på temat tid, eller snarare frånvaron av tid. ”Den handlar om oändligheten”, förklarar han. Men en deadline är likväl utsatt. ”Jag hoppas vara klar innan sommaren”, berättar han. ”Och nu ska du dessutom fira tiden. Jag antar att du är på väg till en nyårsfest ”, säger jag skämtsamt till honom. ”Nej, det är en födelsedagsfest”, rättar han mig.

Tiden går. Klockorna klämtar. Jag hinner besöka en kvinnlig vän på hennes balkong. Vi talar om livet, år som gått och år som kommer. Vi skålar i champagne trots att klockan bara är nio på nyårskvällen. Jag ligger därmed före i tiden och börjar bli något berusad. När jag lämnar lägenheten så träffar jag på en vän som jobbar som vakt. ”Jag hörde att ni satt och pratade på balkongen. Jag ropade på er men ni hörde inte mig”, säger han. Champagnen har trubbat mina sinnen konstaterar jag. Men min målmedvetenhet och beslutsamhet har dock inte
minskat. Jag är fast besluten att ta mig till Växjös högsta punkt vid tolvslaget. Vid det gamla
vattentornet har jag en kompis som bor i höghuset som reser sig som en storslagen silhuett över hela staden. Allra högst upp i skyskrapan finns en takterrass som förmodligen utgör Växjös finaste utsiktsplats när klockorna slår tolv. Jag hinner dit med god marginal och skålar in det nya året. Jag befinner mig bokstavligen på toppen. En vän ger mig dessutom ett förslag på att skriva en bok och jag nickar bifallande. Allt är underbart. Livet leker. Åtminstone i några timmar. På Nyårsdagen är jag dock tillbaka på marken igen. Festen är över. Vardagen
tar över. Det är nu det börjar. ”Hej 2020”, tänker jag och kavlar upp ärmarna.

DAVID FÄRDIGH

Drömmen om de stora scenerna

Nyligen var Dramatenskådespelaren Mikael Persbrandt i Växjö och spelade rollen som Edgar i August Strindbergs drama Dödsdansen. En storartad föreställning som väckte liv i många skådespelardrömmar. Men min egen repertoar har dock hittills inskränkt sig till Jultomten, en blygsam men synnerligen krävande rollgestaltning.

Det här begav sig på den tiden då jag gjorde karriär som Jultomte. Inom den egnas släkten hade jag sedan länge tagit på mig uppdraget att med yviga gester dela ut julklappar till såväl stora som små. Nu hörde emellertid en kompis av sig och frågade om jag kunde extraknäcka hos dem på julaftonen. Och i samma stund kom grannen med samma erbjudande. Nu är ju knappast Jultomten någon drömroll men likväl ett hedersuppdrag som garanterar att du åtminstone under några ögonblick får vara i allas blickfång. Så smickrad och hedrad tackade
jag ja och satte ihop ett schema, först tomta hos kompisen, därefter hos grannen och slutligen hos egna släkten. Ett drama i tre akter således.

Hos min kompis fanns en uttalad önskan om att få uppleva en rund Jultomte. Då jag vid den här tidpunkten ännu inte hunnit utveckla någon större rondör fick jag ta hjälp av en rejäl kudde, fastkilad med ett bälte under överrocken. Så gjorde jag entré i salongen inför ett uppbåd av förväntansfulla människor. ”GOD JUL, GOD JUL”.  Tre rejäla säckar fullproppade med julklappar väntade. Som alltid när människor samlas bildas värme och jag svettade redan kopiöst. Tomtemasken satt något snett, ögonspringorna matchade inte riktigt mina ögon och
att uttyda namnen på julklapparna beredde mig stora svårigheter. Men det som vållade mest oro var att min mage var i uppror. Eller rättare sagt, min kudde höll på att lossna och glida iväg. En Jultomte som tappar sin mage inför en förbluffad barnaskara vore förstås ingenting annat än en fullständig katastrof. I desperation lutade jag framåt för att försöka klämma fast eländet. Men sakta, sakta gled kudden allt längre neråt. Som en sista desperat åtgärd la jag min högerhand framför mellangärdet och höll fanskapet på plats, allt medan jag genomsvettig
fortsatte att dela ut julklappar med vänster hand. ”Det var nära ögat. Vi såg att du var i trubbel. Bra att du lyckades rädda situationen”, berömde min kompis pappa efteråt i köket och gav mig ett helrör vodka som belöning. Glad och lättad skyndade jag mig vidare till akt nummer två.



Min granne, en stockholmare som blivit smålänning, hade en mer begränsad scen att erbjuda.
Det blev en ganska minimalistisk föreställning. Färre deltagare, färre julklappar och färre repliker. Och framför allt, inga kuddar! Jag kunde stöka undan det hela på en kvart. Men även belöningen blev dock minimalistisk. Tre flaskor starköl. Nyblivna smålänningen hade blivit snålänning på köpet!

La Grande Finale ägde rum hemma. Nu började jag bli sliten men släkten hade ynglat av sig och ett växande uppbåd av barn förväntade sig rikligt med julklappar. Fyra säckar väntade.
Tomtemasken hade börjat fälla och jag tuggade bomull. Svetten rann i en strid ström. Men efter en halvtimme mottog jag jublet, lämnade huset och tog min tillflykt till min loge, det vill säga garaget. Där tog jag en grogg, mumsade i mig en chokladbit och drömde vidare om de stora scenerna.



GOD JUL!!!!

DAVID FÄRDIGH

Pånyttfödelse centralt tema i Gunnars liv och konst

Norrlänningen som blev smålänning via Thailand.

Som numera nykter alkoholist och yrkesverksam som beroendeterapeut vet Gunnar Holmström innebörden av pånyttfödelse. Det är ett tema som även speglas i hans oljemålningar. Konsten har varit en följeslagare i hela hans brokiga och omväxlande liv.
– Att måla är som andlig meditation för mig. Det ger mig välbefinnande och får tid och rum att upphöra för en stund.

Det är en kall decembereftermiddag när Växjöbladet/Kronobergaren besöker Gunnars ateljé, inhyst i ett charmigt uthus i centrala Väckelsång. Där inne sprider kaminen värme och på väggarnas vita spännpapper hänger och strålar Gunnars målningar som expressionistiska färgexplosioner.
– Jag har nu målat i 75 år. Började redan som treåring. Men jag målar bara när jag mår bra. I de mörka, depressiva stunderna klarar jag inte att skapa.

78-åriga Gunnar är född och uppvuxen i Örnsköldsvik. Flytten gick sedan norrut till Skellefteå där han kom att göra karriär som frilansjournalist, bildlärare och scenograf.
– Jag jobbade bland annat med portabel scenografi åt Västerbottenteatern.
Både tidnings- och teatervärlden är miljöer där alkoholkonsumtionen tidigare av tradition brukar vara ymnig. Gunnars drickande tilltog och påverkade hela tillvaron, men det resulterade också i pjäsen ”Bita en ängel i benet”.
– Jag och en teaterkollega skrev om våra egna erfarenheter av alkoholmissbruk. Pjäsen gjorde stor succé och utnämndes till ”årets väckarklocka”. Men framgången innebar också att vi plötsligt fick gott om pengar, som vi dessvärre söp upp i snabb takt.

Gunnars alkoholism kostade honom så småningom jobbet, men det var först när hans femåriga dotter gråtande berättade att hon var rädd för honom när han drack som han beslöt sig för att ta tag i missbruket.
– Genom en svåger fick jag kontakt med AA, Anonyma Alkoholister. Jag åkte ner till Stockholm för att träffa en av deras representanter. Vi möttes utanför Dramaten och jag såg på honom att han haft ett hårt liv. Samtidigt la jag märke till hans otroligt klara blick. När jag frågade honom om det svarade han, ”det du ser är resultatet av vad som kallas sinnesro”.

Efter några bakslag kom Gunnars väg till nykterheten gå via en behandling enligt Minnesota-modellen.

– Jag anlände till behandlingshemmet i Knivsta i slutet av december. Det var tufft i början. Jag minns att jag satt och grät under julhelgen nedbruten av skam och självhat, men samtidigt hade jag gett ett löfte till mig själv. När jag blev nykter skulle jag våga ta steget och resa runt i världen.
Behandlingen fungerade. Och inte nog med det. Gunnar blev också erbjuden utbildning och jobb som beroendeterapeut.
– De tyckte att jag skulle passa till det. Själv tvivlade jag först, men tackade till sist ja och fann en enorm glädje i yrket. Framför allt upptäckte jag att jag kunde ha stor nytta av konsten och det kreativa skapandet i mitt jobb.

Sen var det resan. Löftet skulle han till sist uppfylla 20 år efter tillnyktrandet. Gunnar hade bestämt sig för att åka till Australien och Nya Zeeland men behövde först fylla på reskassan.
Lösningen blev att tacka ja till erbjudandet att komma och jobba en tid på behandlingshemmet Resurs Rehabilitering i Väckelsång.
– Jag anlände till Väckelsång en höstdag 2003 och det första jag gjorde var att gå vilse.
Jag knackade på hos servicehuset istället för behandlingshemmet!
Att Väckelsång skulle komma att bli hans hem och fasta punkt på ålderns fanns inte då i Gunnars föreställningsvärld. Istället var hans blick riktad mot Australien och Nya Zeeland.
Men förklaringen till att han nu faktiskt bor i Väckelsång finns i Thailand.
– Under en mellanlandning i Bangkok på väg till Australien och Nya Zeeland träffade jag på en förtjusande thailändsk kvinna som hade ett ambulerande gatukök utanför mitt hotell. Vi fick en väldigt bra kontakt och hon besökte mig sedan i min ateljé på Nya Zeeland. Det hela slutade med att vi gifte oss.
Och hamnade i Väckelsång?
– Ja, jag hade nog tänkt mig att vi skulle bo tillsammans i Thailand men när Thitaree följde med mig på besök till Sverige så blev hon helt blixtförälskad i landet. Så allt utmynnade att vi bestämde oss att ha vårt fasta boende i Väckelsång och att ha huset i Thailand som semesterbostad.

När Gunnar och Thitaree köpte sin villa i centrala Väckelsång så ingick bland annat ett uthus i
trädgården.
– Det hade använts som skräpkammare och befann sig i ett väldigt smutsigt och rörigt skick. Men jag såg möjligheterna. Efter att ha rensat ut allt skräp så inredde jag lokalen till ateljé, och det är här som jag skapar mina målningar.
Gunnars abstrakta oljemålningar strålar av färgglada former. Exakt vad som ska hända när han sätter penseln mot den tomma duken vet han oftast inte själv.
– Det är som om skaparprocessen tar över kontrollen när penseln rör vid duken. Ibland har jag en diffus bild framför mig när jag börjar men sedan leder det första penseldraget till det andra och så vidare utan att jag egentligen vet hur det går till.
När Gunnar hållit på en stund låter han duken vila.
– Jag vänder duken och plockar fram den igen efter några veckor och ser då hur jag kan fortsätta.

Gunnar har haft flera utställningar över hela landet genom åren och brukar exempelvis medverka på Tingsryd konstrunda. De senaste åren har han dock brottats med sviktande hälsa och därför inte orkat vara så aktiv med utställandet. En längre cancerbehandling har medfört att det konstnärliga skapandet legat på is.
– Men nu är jag på bättringsvägen, och lusten att måla har börjat komma tillbaka.
Ännu en gång har Gunnar rest sig, och just pånyttfödelse är ett återkommande tema både i Gunnars liv och i hans konstnärskap.
– Ja, möjligheten att födas och pånyttfödas är något som jag gärna vill uttrycka och förmedla.

DAVID FÄRDIGH

Reportaget är publicerat i Växjöbladet/Kronobergaren


Att måla är för mig något meditativt. Det är stunder av andlighet.

Prenumerera på innehåll