Motstånd, längtan och vårbad

David, nu är det väl snart dags för vårbadet? Frågan som plötsligt slungas ut från en förbipasserande på Storgatan i Växjö är ett säkert vårtecken och fyller mig med glädje. Efter ett halvårs kämpande i mörker, kyla och allmänt vemod så finns nu ljuset och värmen inom räckhåll.
Men först ska jag ner i det kalla vattnet och rena själen.

Jag är överlag dålig på traditioner men det finns ett stort undantag – vårbadet! Varje långfredag sedan över 20 år tillbaka så har jag rusat ut från strandkanten, kastat mig ner i det isande sjövattnet och låtit vårskriket ljuda över nejderna.
Mestadels i Åsnen, någon gång i Helgasjön. Stundtals i hygglig vårvärme men minst lika många gånger i snålblåst med snöinslag och nollgradiga lufttemperaturer. Vissa år har rent av isen envist legat kvar och jag
har fått hugga upp en vak för att genomföra min heliga tradition.
Jag har övervunnit allt motstånd, uppfylld av längtan efter våren och vetskapen om att snart stundar ljusare och
varmare tider.

Exakt hur traditionen med vårbadet började är delvis höjt i dunkel. Men det var en synnerligen berusad afton då jag och mina vänner fick någon slags ingivelse. Alla i den stora skaran tyckte plötsligt att det var ett alldeles lysande förslag att doppa sig i tregradigt vatten.
Numera det bara jag som fortfarande tycker att det är en briljant idé. Åtminstone är det oftast bara jag som håller liv i traditionen. De andra har flytt fältet. Fast i många andra kretsar har som bekant vinterbad blivit hippt. Men den trenden är absolut inget för mig. Vinterbad är för hurtfriska självplågare – vårbad är för livsbejakande drömmare!

Numera är badet dessutom något av en angenäm plikt. Den blöta och uppfriskande ritualen är allmänt känd och folk påminner mig ofta flera veckor i förväg. Det vore förstås försmädligt att smita från sitt vårliga ansvar. Jag ska ju kunna se Växjöborna i ögonen även efter påsk.

Att ta ett dopp är rening för såväl kropp som själ. Jag mår bra efteråt och ibland ökar jag på välbefinnandet ytterligare genom att ta mig en whisky efteråt.
Detta år tillkommer ytterligare en positiv dimension – insikten om att nöjet är helt gratis. När nu inflationen tickar mot oanade höjder och allt bara blir dyrare och dyrare så är det förtröstansfullt och tacksamt att veta att här i Sverige kan vi fortfarande bada i våra sjöar helt avgiftsfritt.
I stunden då jag kastar mig i vattnet kommer jag befinna mig helt i nuet och inte ägna en endaste tanke åt
deprimerande riksbanker, chockartade räntehöjningar, alarmerande inflationstryck, taffliga
chefsekonomer och roffande direktörer med groteska bonusar.
Jag kommer inte ens bry mig om Jerome Powell, Erik Thedéen eller Elisabeth Svantesson.

Om drygt en vecka, på långfredagen, plågar jag mig en liten stund och välkomnar glatt våren. Kanske att vi syns på en strand eller rent av ute i vattnet. Annars – lyssna på det avlägsna skriket från nejderna.

DAVID FÄRDIGH