Möten med döden

Begravningar. Plågsamma och hjärtskärande men också vackra och försonande.
Som så ofta i livet har döden gjort sig påmind igen. Därför blir det här en krönika om sorg men också om
glada minnen och konsten att ta farväl.

”Döden, döden”. Så inledde alltid Astrid Lindgren sina dagliga telefonsamtal med sina systrar Ingegerd och Stina. På det vis fick systrarna det obehagliga avklarat direkt och kunde gå vidare till att prata om roligare saker. Men i den här krönikan kommer vi göra tvärtom – nämligen att kvarhålla oss vid döden.
Nyligen var jag på begravning i Döderhults kyrka i Oskarshamn.
Mikael - en tidningslegend och reklambyråentreprenör tillika kollega, uppdragsgivare och vän gick bort i början av mars. En fantastisk driftig man, stundtals kontroversiell, ofta yvig i sitt sätt men alltid med ett gott hjärta.
En snöig fredagseftermiddag i slutet av mars är det dags att ta farväl.

När man lever kommer man inte undan döden. Det är liksom ofrånkomligt.
Genom åren har det blivit åtskilliga begravningar.
De första är suddiga i konturerna eftersom jag var så ung och hade svårt att förhålla mig till vad som faktiskt hänt. Döden föreföll så diffus.
Min farfars och mormors begravningar däremot är tydligare och delvis detaljskarpa. Vissa ord, handslag,
ansiktsuttryck och känslor har av olika anledningar etsat sig fast i minnet.
Sedan finns vännerna som gick borta alldeles för unga. Jimmy som bara var i början av livet. När
favoritgruppen Metallicas ”Nothing else matters” spelades på begravningen så riste det i hjärtat.
Eller när det var dags att ta farväl av Jessica – den livliga, energiska unga kvinnan som bar omkring på en plåga. Från hennes begravning minns jag enhörningarna men också motorcykelklubben som värdigt tog farväl utanför kyrkan med sina mullrande motorcyklar.
En mäktig kortege. Sedan bar det vidare mot nästa tillvaro.

När man är mitt i livet vill man inte påminnas om sin död. Det finns så mycket annat som ska planeras och utföras innan det är dags att stämpla ut. Att ens fundera på sin egen kommande begravning känns som en morbid tanke.
Min syssling ropade visserligen en gång i berusat tillstånd att han önskade sig den norska black metal-gruppen Dimmu Borgir som begravningsmusik, men han lever mot alla odds fortfarande och jag hoppas det dröjer innan
det är dags att förverkliga det måhända problematiska musikvalet.

Den amerikanska journalisten och författaren Hunter S Thompson valde en spektakulär avslutning. Då tänker jag inte på självmordet utan begravningsceremonin. Enligt sin egen sista önskan fick han askan uppskjuten i luften av en kanon vid sitt hem i Colorado. Det blev ett färgsprakande och mäktigt fyrverkeri som satte punkt för ett okonventionellt och gränsöverskridande liv.

Tillbaka i Oskarshamn. Med tunga steg går jag in i Döderhults kyrka.
Det råder sorg och förstämning. Så ser jag på kistan – färgad i rosa precis som loggan i Mikaels företag - och
framför kistan står symboliskt en skrivmaskin.
Ett statement! Jag värms inombords.
Begravningar är hemska och plågsamma men i all förtvivlan kan de också ingiva hopp. ”The show must go on” spelas vid avskedstagandet. ”Inte slutet – Början!” står det sedan förtröstansfullt i minnesbladet.
Och dagen efter skiner vårsolen.

DAVID FÄRDIGH