Torpare har funnits sedan medeltiden. De växte kraftigt i antal efter en nedgång i samband med missväxtsåren i slutet av 1600-talet. Vid mitten av 1800-talet, i samband med nya missväxtsår, emigration, industrialisering och inflyttning till städerna började antalet torpare sjunka för att i början av 1900-talet praktiskt taget helt försvinna. En stor del av torparna arrenderade sina torp av markägaren och betalade arrende i form av dagsverken på huvudgården. I och med ny arrendelagstiftning 1943 blev det olagligt att arrendera dagsverkstorp och därmed försvann den formella torparinstitutionen för gott.

När vi traskar runt i svampskogen, på hyggen och i granplanteringar ser vi spåren efter torparnas mödor. Främst är det alla odlingsrösen som här och där sticker upp ur mossor och annan undervegetation, men också någon husgrund, jordkällare och en eller annan stenmur. Hur kan vi veta att det är torpares upplagda odlingsrösen vi trampar på och inte någon annans? Arkeologerna vet idag att odlingsrösen började kastas ihop redan i slutet av stenåldern och att detta fortgick under brons- och järnålder, under medeltid och fram emot våra dagar. Med början under 1700-talet, livligast under 1800-talet och i samband med att byarnas och dess åkermarker skiftades, lade bönderna sina odlingsrösen i stenmurar. De frigjorde därmed mer odlingsbar mark och åkrarna blev mer praktiska att sköta. Men torparnas åkrar skiftades inte. Torparna ägde inte den mark som de brukade och bönderna hade ingen anledning att skifta annat än inägorna. Torparnas stugor låg i regel på utmarken och den mark de odlade låg också i regel en bit från varandra, inte som de ofta tätare liggande bondgårdarna, ibland efter en gemensam bygata.

Arkeologerna anser sig kunna skilja på äldre odlingsrösen och de som torpare har kastat ihop. De äldre, de så kallade hackerören, är jämförelsevis stora, flacka och nersjunkna och består av tämligen jämnstora stenar av mansbörda. De ligger i nutida skogsmark, inte sällan tillsammans med daterande förhistoriska gravar som till exempel gravrösen och stensättningar. En vanlig uppfattning är att hackerör ligger i höglänta och jämförelsevis stora sammanhängande områden, varav en betydande del på den mark som ännu idag odlas av vår tids bönder. Begreppet hackerör hör samman med metoden att bruka jorden, med hacka. ”Rör”, liksom ”röse” är äldre ord för högar med stenar hopkastade eller hoplagda av människor. Arkeologer brukar säga att odlingsrösen är hopkastade och att gravrösen är hoplagda. En grav anlades pietetsfullt med hänsyn till den döde och de efterlevande. Graven var ett monument att besöka, en plats att minnas sina anförvanter vid. Därför kan vi se många olika former av förkristna gravar; runda, kvadratiska, rektangulära, triangulära, treuddiga och så vidare med olika typer av utsmyckning som kantkedjor, kantrännor, mittblock till exempel, liggandes bland odlingsrösena. Något sådant tänk fanns inte när en yta skulle frigöras för odling. I Kronobergs län är de största odlingsröseområdena upp emot fem kvadratkilometer stora. Storleken är en följd av att man förr i tiden använde sig av ett cirkulationsbruk, det vill säga en åker användes inte mer än ett par år i taget. Den blev utsugen på näring. Arkeologer och kulturgeografer antar numer att det tog ca 30 år innan man återvände till samma åkeryta. Under tusen år eller mer flyttade odlingen runt och gav upphov till de stora sammanhängande hackerörsområden vi möter i skogsmark idag.

Min tidigare erfarenhet av torparrösen från fornminnesinventeringar i Uppsverige är att de förekommer på små, maximalt 1-2 hektar (2-4 tunnland) stora områden. Torparrösen skiljer sig från hackerör på så sätt att torparrösena ligger mer uppe på markytan, att de är synligt lagda på större stenblock, att de är toppigare och att de enskilda stenarna inte är jämnstora, inte minst gäller detta ett relativt stort inslag av knytnävsstora småstenar. Avsaknad av åkerformer kan tolkas som att inga avancerade redskap användes, troligen ett årder efter ett dragdjur, kanske inte ens det i många fall. Torparrösen är till utseende och storlek tämligen lika över de delar av Sverige där dylika förkommer.

De förekommer vanligast på Småländska höglandet. Det som skiljer torparröseområdena i Väckelsång från dem i Uppsverige är storleken på området. Ofta går det inte att säga var den ena torparens område slutade och var den andres började. I det myrrika området mellan Åsnen och den drumlin (avlång subglaciär moränavlagring orienterad i inlandsisens rörelseriktning) som Väckelsångs samhälle ligger på är avgränsningar mellan torpares odlingsdomäner möjliga att göra tack vare traktens naturgeografi och topografi. Stora myrstråk och mindre surdrag är inte odlingsbara, särskilt inte där all mark under kartornas 145-meterskurva (över havet) är gammal sjöbotten, vilket är vanligt i området. Åsnens vattenyta ligger idag ca 138 meter över havet, men bedöms strax efter istiden ha legat på 145 meter. Detta bekräftas av synliga strandvallar och på moränurspolade och på sten rika partier strax under den nivån.

Lite förenklat kan man säga att all mark över 145-metersnivån inom det studerade området innehåller odlingsrösen och att all mark under samma nivå helt saknar odlingsrösen. Det är inte riktigt sant, men nästan. Den mark som befinner sig ovanför 145-metersnivån var öar i en sjö för länge sedan. På sätt och vis betraktar jag dem även idag som öar, sett ur ett odlingsperspektiv. Så gott samtliga av dessa öar har en centralt belägen torplämning, inte sällan på högsta punkten. Runt torpet och ner till den odlingsbara gränsen mot myrkanten ligger odlingsrösena, åkrarna, ibland avslutade med avlånga slarvigt hopkomna stenmursliknande odlingsrösen. Några av dessa ”öar” har dessutom önamn, som Linön, Bokön och Väcklingeö (den senare är dock inget torpställe). Storleken på den odlingsbara och odlingsrösetäckta marken uppgår till i runda svängar ca 20 hektar, eller 40 tunnland per normalstort torpställe, det vill säga en total yta på ca 600x350 meter, eller tio gånger så stor som de uppsvenska torparnas åkrar. Det angivna värdet ska uppfattas som ett genomsnittligt värde. Både större och mindre finns, givetvis. Andra öar har inte önamn, till exempel Knapängen, Nytorpet, Grimsberg, Makahult för att nämna några. Men torpens odlingsbara ytor med odlingsrösen är av motsvarande storlekar. Det rör sig således om jämförelsevis stora ytor som uppodlades. En 1600-talsgård på 1 mantal (mått på en gårds bärighet) var knappast större än 5-6 hektar.

Hur brukades dessa odlingsytor? Det förefaller inte rimligt att hela ytan odlades varje år, år efter år. Exemplen från Uppsverige visar att 2-4 tunnland fyllde de omedelbara behoven. Det fanns knappast tid för en omfattande odlingsverksamhet eftersom dagsverksskyldigheten gick före det egna åkerbruket. Det fanns antagligen inte tillräcklig tillgång till gödsel, som är en förutsättning för intensivt odlade ytor. Det fanns antagligen inte tillräckligt med utsäde för ytor tio gånger större än de uppsvenska.

Hur gick det till? Här börjar frågorna hopa sig. Hade torparna tillgång till dragare och ärjekrok, årder eller plog? Hur stor yta var rimlig att odla för att täcka eget behov och till nästa års utsäde, inte minst med tanke på att marken var mycket stenig och mager och rimligen gav dålig avkastning? Hur stor var avkastningen på utsädet? Hur mycket utsäde behövdes? Ett tunnland motsvarar den yta som en tunna utsäde kunde täcka. Två-fyra tunnor utsäde låter inte orimligt, men 20-40 tunnor?

Det här är knappast rätt tillfälle eller rätt plats för att beskriva odlingshistorien från stenålderns hackbruk fram till jordbrukets mekanisering. Den fråga som intresserar mig mest är: hur gick det till när tiofaldigt större odlingsmarker brukades av torpare i Väckelsång jämfört med torparnas åkrar i Uppsverige? Om det nu var så att en torpare i Uppsverige och hans familj kunde överleva på att odla 1-2 hektar åker per år så borde det också vara möjligt för torparna i Väckelsång. Kan man härav dra den hypotetiska slutsatsen att torparen bedrev ett slags cirkulationsbruk, det vill säga att den totala ytan bestod av ca tio åkrar som odlades en i taget, möjligen två samma år, det vill säga att sättet att bruka marken var mycket lika bronsålderns och järnålderns brukningsmetoder? Kanske enligt ett liknande mönster som dem som bedrev svedjebruk, det vill säga rovor eller potatis första året, brödsäd andra året därefter bete i ett eller flera år innan åkern fick växa igen. Detta betyder att det skulle ta en generation eller minst ca 30 år innan torparen, eller torparens son, var tillbaka på den första åkern igen.

Detta hade betydelse när torparen anvisades plats för sitt torpställe och det var förmodligen också i någon mån konfliktfyllt då det låg i markägarens intresse att skog inte höggs i onödan. I praktiken betyder det att torparen behövde ta med i planeringen att han behövde bryta tio normalstora åkerytor under de första ca 30 åren. Spår efter enskilda ytor inom odlingsröseområdena förekommer inte i någon nämnvärd grad och det blir därmed svårt att leda hypotesen i bevis. Undantagsvis kan det inom den större finnas ytan någon mindre bättre stenrensad yta, till någon del eller delar inhägnad av stenmursliknande långrösen, dock sällan runt hela ytan.

Efter 25-30 år växer det (ung-)skog igen på den först upptagna åkern. Det enklaste sättet att åter ta den i bruk torde vara att hugga ner träden och svedja för att därigenom också öka näringshalten i jorden. Men, från Väckelsång förekommer mig veterligen inga skriftliga notiser eller berättelser om svedjebruk, vare sig på frälse-, kyrko- eller skatteskogar, än mindre på mark som torpare brukade. En tillkrånglande omständighet är dessutom att i områden där svedjeodlandet var rikligt och dessutom förekommande in på 1900-talet, till exempel i Långasjö socken i Kalmar län, saknas odlingsrösen, åtminstone enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister (FMIS). Inte heller i Örkeneds socken, i det nordöstligaste hörnet av Skåne län, förekommer odlingsrösen på markytor som svedjades enligt skifteshandlingar från 1800-talet. Vem tog hand om träden om de inte brändes? Svedjeråg såddes mellan stenarna och skördades med skära. Å andra sidan brukar hävdas att stenröjning är en tidsomfattande investering i åkern och att detta pekar mot att åkern gödslades och gav grödor varje år. I våra trakter var två- och tresädesbruk mycket ovanligt. Här hos oss var ensädesbruket det dominerande, vilket betyder att åkern i princip aldrig fick vila.

Men, då är vi tillbaka på ruta ett, eftersom det är orimligt att utgå från att åkrar tiofalt större än vad som egentligen behövdes brukades årligen med hänsyn tagen till dagligt behov av åkerprodukter, dagsverksskyldighet, tidsåtgång, gödselbehov och så vidare.

Så, hur gick det till?

Lars-Erik Englund