Skip to Content

Från champagne till folköl

2020 går mot sitt slut. För mig var det året då mingelreportagen försvann i Coronapandemins spår och ersattes av natur- och vårdreportage. Och efter att ha avnjutit en utsökt champagnekväll i början av mars avslutades krogåret med folköl.

Måndagen den 9 mars. Det är champagneprovning på stadshotellet. En trevlig galakväll med inbjudna gäster från näringslivet, nöjesvärlden och resebranschen. Stämningen är på topp med uttalade förhoppningar om ett strålande evenemangsår. Men i kulisserna talas det om Coronaviruset. En av deltagarna är precis hemkommen från Alperna och inviger oss i hemligheten, viruset sprider sig snabbt, samhällen börjar stänga ner och snart är det här också.
Ingen vill helst ta varningsorden på allvar. För vem vill förstöra en galakväll med champagne?

Torsdagen den 12 mars. Paniken är ett faktum. Coronaviruset har nått Sverige och evenemang efter evenemang ställs in. På några timmar raderas hela min planering. Alla inbokade jobb går upp i rök. Vad ska jag ta mig till? Plötsligt finns det inget att skriva om.
Men i ett av stadens församlingshem anordnas musik- och föreläsningscafé på eftermiddagen.
”Nej, vi har inte ställt in”, bekräftar församlingen när jag ringer för att kolla. Jag rusar dit. En liten skara hade infunnit sig. Jag hamnar bredvid en dam med envis hosta. ”Ursäkta, det är kroniskt. Jag har ärrbildningar på lungan. Jag hostar hela tiden”, förklarar hon. ”Ingen Corona då”, säger jag på skämt. ”Nej, men på stan har de börjat ropa att jag ska hålla mig borta. Jävla Coronakärring kallade någon mig”, berättar damen nedstämt. Så här i efterhand framstår paradoxen som väldigt tydlig. Det var inte omgivningen som behövde känna rädsla, det var
hon!

Onsdag den 22 juli. Jag och min kvinnliga vän är på Böda Camping på Öland.
Semesterfirandet pågår även i Coronapandemins Sverige. Badstranden är full av människor och stundtals är det riktigt trångt. Men sommaren är helig och det blir svårare att hålla avstånd. Ett gäng stockholmare snubblar till och med över vårt tält.

Lördagen den 19 september. Lisa Miskovsky uppträder på Nygatan 6. Publiken är förvisso begränsad till 50 personer och utspridd över stora ytor, men ändå känner jag mig överväldigad
– DET ÄR KONSERT!
Spelglädjen går inte att ta miste på. Lisa är på ett strålande humör.
Hennes stämbandsbesvär är bortblåsta och hon vill ta publiken i sin famn, och gör det åtminstone i musikalisk mening. Kanske finns det trots allt hopp? För några ögonblick glömmer jag Coronapandemin och studsar lyckligt genom Växjös gator.

Tisdag den 17 november. Den andra Coronavågen sveper obarmhärtigt in över Sverige liksom Växjö. Hårda restriktioner införs. Kommunfullmäktige i Växjö genomförs digitalt, med undantag för presidiet som sitter orubbat kvar på podiet längst fram i Atriums stora sal.
”Hej David”, vinkar borgmästare Bo Frank när jag som ensam åhörare sätter mig på en av de utspridda stolarna. Ingenting är som vanligt men livet fortgår trots allt, inklusive politiken.

Lördag den 28 november. Alkoholförsäljningen upphör klockan 22. Åtminstone nästan. Jag följer med ett sällskap till en av de krogar som håller öppet till 01 och som erbjuder folköl, en dryck som jag inte inmundigat på 20 år. ”Det här hade man inte kunnat föreställa sig”, tänker jag i mitt stilla sinne.

Söndag 20 december. Regnet faller skoningslöst över Växjö. I kvällsdiset fortsätter trafiken men gatorna gapar tomma på människor. Jag tar bussen till Väckelsång, där livet också går på sparlåga. Alla blickar fram mot räddningen 2021. Så låt hoppas på bättre tider och en tillvaro där det finns något att fira och där man faktiskt kan dricka champagne tillsammans med sina vänner.

GOTT NYTT BÄTTRE ÅR!

DAVID FÄRDIGH