Spårvagn genom ljuva livet

”Spårvagn genom ljuva livet”, ”All min lycka ryms i en fingerborg”, ”Här kommer ett hundår till, ”Någonting måste gå sönder för att himlen ska vara blå”. Det är något med Pluras texter som alltid fångat mig liksom med hela gruppen Eldkvarns sound, utstrålning och väsen.
I sommar tar de farväl till publiken med avskedskonserter i Norrköping.

Senast jag pratade med Plura var sommaren 2021. Då befann han sig på ett tåg i Skåne under en turné med sin bror Carla. På knastrig mobiltäckning mitt i tågsurret ställde jag självklart frågan som då var på allas läppar - blir det någon återförening med Eldkvarn?
Stämde ryktena om att det skulle bli en comebackturné för att fira bandets 50-årsjubileum?
Jodå, Plura bekräftade att de faktiskt pratat om saken och att de bokat in replokal framåt hösten. Han var sugen på att spela med grabbarna igen. Eldkvarn skulle återuppstå och brinna igen. Nu blev det inte så. Exakt vad som hände är inte klarlagt men vissa nycklar ges i Håkan Laghers nyutkomna bok - Dö med stövlarna på, som återger Pluras velande, tvekan, konflikträdsla och framför allt bristfälliga eller snarare obefintliga kommunikation med de övriga bandmedlemmarna. Återföreningsturnén brann inne men nu utlovas istället två
avskedskonserter i Norrköping i slutet av juli.

Jag och min bror Robert föll för pladask för Eldkvarn. Det var kärlek utan förbehåll. Jag hade lyssnat redan i slutet av 80-talet men det var tio år senare som jag och brorsan skaffade SAMTLIGA skivor och lät oss fascineras av ärrad livsbejakande rockmusik på svenska, insvept i Pluras vemodiga texter om livets skuggsidor plus brodern Carlas mer underfundiga, skruvade livsbetraktelser. Vid den här tidpunkten i slutet av 90-talet var det få andra som brydde sig om Eldkvarn. Ace of Base och E-type toppade de svenska listorna. Eldkvarn var inte särdeles hippa. En kompis pappa sa hånfullt att när Plura spelades på bilradion så lät det som om det var fel på sändningsfrekvensen eller som det kommit in knaster i högtalarna. Att få höra en sådan kommentar var förstås som ett hugg i hjärtat, men jag och brorsan var luttrade.

I vår omgivning fanns Ulf Lundell-klubben i Tingsryd som samlades en lördagskväll varje sommar för att rösta fram och lyssna igenom Lundells 50 främsta låtar, men jag och brorsan föredrog Eldkvarn och skapade vårta egna ritualer. Varje sommar åkte vi runt för att lyssna på favoritbandet. De dök upp på platser som Karlskronas skärgård eller i lilla Urshult.
Naturligtvis såg vi dom i Växjö. Ibland på Folkets Park, ofta på Palladium. En grå höstkväll spelade de på bortglömda Växjöklubben Zeldas – en konsert som avbröts i förtid när mixerbordet brann upp och mikrofonerna blev strömförande. Senare när Plura blivit bejublad estradör i TV4:s Så mycket bättre och dessutom lagade mat i bar överkropp i tv-programmet Pluras kök så pekade stjärnstatusen spikrakt uppåt och Eldkvarn fyllde plötsligt hela Växjö konserthus. Vad fan hände?

Efter konserterna kunde det bli efterfest. Som 2001 på Ronneby Brunn. Alla var välkomna.
Plura kunde både vara glad och vresig men aldrig snobbig. Efter ett tag tog han av sig den svettiga tröjan och fortsatte festen i bar överkropp. I källarkatakomberna på Ronneby Brunn träffade vi på Carla, som vandrade runt som ett irrande spöke. Han var frusen och förkyld men tinade upp när vi berömde honom för hans underbara låtar och undrade om han hade någon ny soloskiva på gång. Snart lovade han. Vi väntar fortfarande.

I sommar återuppstår Eldkvarn. Så nu är det kanske dags att ringa Plura igen.

DAVID FÄRDIGH