Ränderna går aldrig ur

Av: Tobias Björklund

Sitter här och funderar på vad man ska skriva en krönika kring när man inte längre bor i Väckelsång. Men det är kanske just det man ska skriva om att man faktiskt bor i byn längre men ändå får det trevliga och roliga uppdraget att skriva en krönika.
Dragningen tillbaka till byn på språng Väckelsång finns alltid där och har så gjort sedan flytten till annan ort. En gång i tiden när jag spelade hockey var det alltid tomt när man spelade sista matchen för säsongen. Efter ett par dagar var det dock som bortblåst när man visste att man nu kunde få köra lite härlig försäsong med fotbollslaget. Trots att jag inte kan trixa till 10 fick jag vara med och springa på den härligt sladdade grusplanen. Det var fantastiskt att få åka med gula faran ifrån Växjö och komma ut till Björkvallas omklädningsrum där doften av liniment låg som en dimma i omklädningsrummet.
När man vid en ringa ålder av 25 slutade med hockeyn kom nästa ”återtåg” idrottsligt sätt till byn. Det gjorde man som tung vänsterback i Väckelsång Vikings när de inför fulla läktare gick upp i division 2. Matcherna mot Ingelstad den säsongen kommer jag aldrig att glömma. Denna säsong är en av de absolut roligaste sakerna som jag någonsin gjort inom idrott. Tänk att få åka i samma buss som Fimpen en hel säsong och få höra alla dessa fantastiska historier kring ett och samma ämne. Gula faran gjorde tyvärr under denna vinter sorti vilket kändes väldigt jobbigt, vilka härliga turer den fått vara med om.
Det tredje ”återtåget” gjordes sista söndagen i augusti 2009. Detta hade sin egentliga start hösten 2008 när jag klev ur duschen hemma och domen ifrån frun ”du har ju för fasen blivit tjock”. Vad gör man då? Jo man kliver ur filt tofflorna och börjar jogga. Magen i kombination med att man också passerat 30 strecket gjorde kanske att man faktiskt behövde lite mer motion. Alltså mage, ålder och kanske avsaknad av idrottsliga mål gjorde att jag för första gången sedan 13 års ålder springer Väckelsångsloppet .
Ja som ni ser, ränderna går aldrig ur.