När jag blev förväxlad med en 85-årig pianist
När damen i telefonen påstår att jag svarat på hennes kontaktannons i tidningen Kvällsstunden så känner jag mig minst sagt förbryllad. När hon i nästa andetag dessutom påstår att jag är en 85-årig pianist så börjar villrådigheten övergå i panik.
En bekant till mig berättar att han råkat ut för en förväxling. När han var publikvärd på en skolkonsert hörde han plötsligt hur någon ropade ut hans namn i högtalarna och uppmanade honom att komma upp på scenen och sjunga. Jag såg mig förvånat runt men ingen annan tycktes känna sig manad, så jag traskade upp på scenen och rev av en låt. Jag brukar ju sjunga i kör, berättar min bekant. Efteråt visade det sig att uppmaningen var riktad till en lärare på skolan som råkade ha exakt samma namn som min bekant. Läraren hade dock försmädligt nog gått på toaletten just när namnet ropades ut i högtalarna. Men läraren fick sjunga efter pausen när jag smugit ner från scenen, förklarar min bekant.
Även jag hamnar stundtals i oväntade situationer. En tisdag i början av mars har jag flera röstmeddelanden från en äldre dam som påstår att jag svarat på hennes kontaktannons i veckotidningen Kvällsstunden. Och just framåt kvällen ringer jag upp henne för att förklara att det måste blivit ett missförstånd.
Men damen står på sig – Är inte du David Färdigh? Är du inte journalist? Har du inte det här numret? Jo det stämmer, tvingas jag medge under tilltagande förvirring. Damen fortsätter – ditt namn, titel och telefonnummer står här i brevet.
Sedan tillägger hon – dessutom har du skickat med en trevlig bild när du spelar piano. Min villrådighet börjar nu övergå i panik. Jag kan inte spela piano och än mindre har jag låtit mig fotograferas i samband med att jag misshandlar detta ädla instrument.
Sedan kommer ytterligare ett förödande hugg – Det står att du är 85 år, stämmer det? Jag replikerar
blixtsnabbt – Jag är 46 år!! Och hon svarar lika snabbt – SÅ UNG!!!
Till slut uppenbaras förklaringen. Det är min vän Ingvar – en sprallig 85-årig som jag intervjuat vid ett flertal tillfällen – som skickat brevet till damen. Han har bifogat en bild på sig själv när han spelar piano och angett mig som fotograf, inklusive såväl titel som telefonnummer. Damen har därmed förväxlat oss. Panikstämningen förbyts i skratt och ett trevligt samtal om ensamheten i samhället, sökandet efter sällskap och musikens betydelse.
Och så avslutar hon med – Gud välsigne dig David!
Men jag har inte bara förväxlats med pianister utan även med gospelsångare. En gång fick jag nämligen ett sms från gospelkören i Tranemo, som meddelade att de hört talas om min fantastiska sångbegåvning och därför frågade om jag hade möjlighet att komma till deras repetition på onsdag kväll. Jag svarade ödmjukt att för min skull men framför allt FÖR DERAS EGEN SKULL var det bäst att jag uteblev från repetitionen.
Jag fick aldrig något svar.
DAVID FÄRDIGH
