Löpningen och jag.

Av: Ulrika Berglund
Löpningen och jag. Vi har hållit på ett tag nu. Löpningen och jag. Visst vi har träffats tidigare när jag var yngre men det var nån gång ibland, typ när andan föll på.

Mmm, det stämmer.! Jag är en sån där ”löparnörd”…

Jag har aldrig varit någon långdistansare. 60 meter på gympan i skolan passade mej utmärkt. Kort, explosivt och snabbt, avgjort på några sekunder, typ som Usain Bolt..

När jag gick i skolan var det var bara en kille som var snabbare än mej. En gång tog vi tiden när vi sprang och då var jag snabbare än honom men då påstod alla att det var medvind?

Jag har alltid tränat mycket och jag fortsatte träna efter fotbollen. När jag spelade fotboll tyckte jag löpning var skittråkigt. Träna utan boll, det var ingen höjdare. Så när jag slutade spela fotboll tänkte jag att jag aldrig skulle springa mer. Inte ett steg till i hela mitt liv.

Vad som hände var att en av mina bästa kompisar, alltså kompis i ordning nr 2 som fick en obotlig cancer. Var frustrerad att inte kunna göra någonting för henne så i ren desperation började jag löpträna. Hade nog tänkt att det inte skulle bli nån varaktighet, mera som att få utlopp över min vrede. Men så blev det inte. Löpningen höll i sig…

Och Tina gick bort i cancer…

Okej det har inte varit enkelt, vi har haft våra duster. Ibland har jag tänkt och lägga av men märkligt nog har jag tagit mej igenom våra kriser, löpningen och jag..

Vad är det då hos löpningen som får mej att hålla på, kilometer efter kilometer, mil efter mil och år ut och år in? I en stekhet sommardag, en mörk kväll i ett kraftigt ösregn eller en kall snöig vintermorgon eller en helt underbar vårmorgon med strålande sol.

Eller som när man lagt sig tillrätta i soffan med en bra film och chipsskålen jämte sig. Hör man hur skorna stampar och skriker i hallen. -Öhh fettknopp, upp och hoppa , latmask.
–Äh, vi tar det en annan dag, tänker man. Men då är det bara och pallra sig upp, ta på sig träningskläderna och snöra på skorna och stappla ut.

Sen är det alltid samma visa. Fruktansvärt tungt de första kilometerna, det gör ont än här och än där och löpsteget hittar jag inte, fick jag med mig det överhuvudtaget eller stannade det hemma? Ibland känns det som om det ligger kvar i soffan. Andas gör man överhuvudtaget inte alls i början och pulsmätaren håller på att gå i taket av den höga puls som klockan visar.

Jag är jättemycket för flashiga löparkläder och skorna lägger jag ner hur mycket pengar som helst på, byter två gånger om året. Man säger att skorna håller 100-150 mil. Mina håller i ett halvår, springer nog ca 200 mil under ett år. Jag har allt vad en löpare kan tänkas köpa..svettband för både pannan, handlederna, löparlinne, löparshorts, löpartrosor, sport bh, kompressionstrumpor, allt i den bästa kvalitén alltså i funktionskläder.. Jag har pannlampa, löparglas, ipod, pulsklocka, GPS, bandana och vätskebälte med 4 flaskor. Och sen har vi VASELINET..detta underbara underskattade hjälpmedel som används till läpparna, förhårdnaderna, skavsåren på fötterna, såret som blir på ryggen efter byxorna och skavet mellan låren vid långpassen.

En gång varje år sker min enda fasa..Det är på Viktorialoppet, när kommer jag till sporthallen i Borgholm för att hämta min nummerlapp. Och där..och där står hon ”den där lilla lilla i kassan på Vårdcentralen i Ingelstad”. Redan där är rullgardinen neddragen och hissen i botten.

Vid starten ser jag henne inte. Efter 1 km inne i slottsskogen dyker hon upp vid sidan om mej. Springer i samma tempo i ca 1 km sedan drar hon om mej i en svår, snirklig tät skogsslinga . Det står 100-tals publik utan för Strand hotel, då jag hör någon från publiken skrika (farsan).

- Hon ligger före!…

Med psyket i botten, tar jag fram mitt mantra och tänker: Jag är den enda som har sjuksköterska med mej! Jag är den enda som har sjuksköterska med mej! När vi sedan tar vätska efter ytterligare några kilometer springer hon upp vid sidan om mej och säger ”piffigt” . –Ja, då är det dags, nu är vi här igen..Då känns det som om proppen går ur mej, underlaget ger vika och jag flåsar till henne.

-Kan inte prata när jag springer.. Vi fortsätter km efter km när vi sedan kommer som vanligt till tunneln (efter ca 6 km)det är då det händer, som alltid, vid samma ställe. Jag drar ifrån… fortsätter förbi villaområdet och passerar storgatan i Borgholm och tänker återigen mitt mantra - Jag är den enda som har sjuksköterska efter mej! Jag är den enda som har sjuksköterska efter mej! Skulle de vara så att låren tackar för sig, benen ger vika, akut magsjuka eller få andnöd, vet jag att ”den där lilla lilla i kassan från Vårdcentralen i Ingelstad” skulle stanna och hjälpa eller ge mej konstgjord andning!….

Slutligen kommer jag inspringandes på Borgholms idrottsplats, då jag går i mål före henne! (YES!)… det bör tilläggas att jag verkligen högaktar henne med ett antal års ålderskillnad och att hon är riktigt spänstig och mycket bra tränad! Och hon kom faktiskt inte så långt efter mig heller!…

Sen händer det något…I löpningen går det bättre och bättre och helt plötsligt är vi världens bästa vänner, löpningen och jag. Vi springer där tillsammans med både löpsteg och andning.

Det är då, det är så härligt!...

Då är faktiskt lyckan total… det är då det händer…. Då kommer belöningen… Runners High!....

(Def; Ett meditativt tillstånd av fokusering och koncentration. Styrka och energi sprider sig igenom hela kroppen. ) Detta billiga rus som får endorfinkickarna och kreativiteten att flöda, och mina idéer bara sprutar!…

Man kan i stort sett säga att autopiloten är påkopplad och man fullständigt svävar över marken med ett fånigt leende på läpparna.
Typ, Isabellah Andersson, släng dej i väggen, för här kommer jag!!! (För er som inte vet är hon en 29-årig Hässelby SK löpare, som födde sitt första barn i mars i år och vann för andra gången, Stockholm Halvmaraton, etta i Tjejmilen, Finnkampen och tvåa i Lidingöloppet mm)

Det har hänt att jag har svikit löpningen och inte bara en gång utan flera. Motat iväg löpningen och ställt mej på gym eller friskis och svettis gympa..Men efter en tid har jag längtat tillbaka. Tagit fram mina löparskor igen och troget har min löpning väntat på mej.

Det är rätt märkligt vad man kan vänja sig….

Ulrika Berglund, Väckelsång