Gravfältet vid hembygdsgården

Som de flesta sockenbor känner till ligger det ett delvis bevarat hedniskt gravfält mellan hembygdsgården och kyrkogården i Väckelsång. Notiser ur arkiv och litteratur ger oss kunskap om den plundring och ödeläggelse delar av gravfältet utsatts för under de drygt senaste hundrafemtio åren. Med kännedom om hur hedniska gravfält brukade anläggas ges möjlighet att spekulera i hur stort gravfältet var när det var som störst, liksom vad det eventuellt representerade. Det finns också utrymme för att diskutera under hur lång tid som gravfältet användes.

Religionsskiften
I arkeologisk litteratur markeras att järnålderns sista period, vikingatiden, tog slut år 1066. Det var då skandinaviska vikingar fick storstryk av engelsmännen i ett slag vid Stamford Bridge, Yorkshire. Den norske kungen Harald Hårdråde dog i slaget och vikingar i annalkande skepp syntes därefter inte mer i England. Vikingarnas ”glansperiod” var därmed över. Vikingatiden övergick i medeltid, en period mellan år 1066 och 1527 (till reformationsriksdagen i Västerås), mellan det vi kallar förhistorisk tid och historisk tid. Vid övergången till medeltiden byttes den ungefär då 1000 år gamla hedniska religionen mot en ny religion, kristendom. Detta skedde inte över en dag. Införandet av kristendom var en process som började flera hundra år före slaget vid Stamford Bridge och som fortfarande pågick i norra Sverige på 1500-talet då samerna skulle omvändas till den ”rätta läran”. Många av de vikingar som anföll, plundrade, våldtog och brände byar i främmande land var kristna. Därmed inte sagt att vikingar som fortfarande räknade sig som hedningar var det minsta bättre.

När kom kristendomen till Väckelsång? Hur lång tid tog det att omvända virdarna och Väckelsångsborna? Ingen vet naturligtvis. Men med tanke på de bevarade hedniska gravarna så är den typiska vikingagraven, högen (uppbyggd av jord och torv), underrepresenterad på gravfältet. Om detta förklaras av lokala sedvänjor, tillgång på mycket stenar eller ett tidigt kristnade, kanske redan under den tidigare delen av vikingatiden, kan vi bara spekulera om. Grovt sett representerar gravfältets gravformer hela den hedniska perioden från omkring Kristi födelse fram till att kristendomen infördes. En ny sedvänja som verkar ha introducerats i början av vår tideräkning är att samla de döda på ett gemensamt bygdegravfält. Detta har samband med den då nya tidens personifierade gudar; Oden, Tor, Freja med flera. Bronsålderns och den äldsta järnålderns (före vår tideräkning) fruktbarhetsreligion baserades på naturfenomen med solen som den främste bland gudar, som gav liv och växtkraft. Under den perioden lades gravarna tämligen spritt på lokala höjder i landskapet, längs färdleder och som ett slags ensamliggande revirmarkeringar i form av rösen och stensättningar (välvda och flacka hopar av stenar utan jordmantel). Införandet av bygdegravfält speglar en trolig kollektivisering i brukandet av mark, sannolikt också andra samhällsförändringar, något som åter bröts upp under folkvandringstiden då varje gård började anlägga egna gravfält, åtminstone så i svearnas trakter, inte fullt så tydligt i götarnas områden.

Mina stockholmska vänner brukar retsamt fråga hur det är att bo i Väckelse-sång och därmed antyda att ortnamnet skulle ha något med evangelikala samfund att göra. Rätt uttal och stavelseåtskillnad är Väckels-ång där -ång är ett gammalt ord för vik eller bukt. Ortnamnet kan tämligen säkert antas härstamma från järnåldern och är möjligen lika gammalt som gravfältets äldsta delar.

Det har tidigare spekulerats om vilken vik som, så att säga, döljer sig i ortnamnet. Axel Eile och Svante Strandberg antar att det kan vara en vik i Fiskestadssjön som avses (Strandberg 1978:37). Mellan den drumlin som samhället ligger på och Åsnen kan man på flera ställen se en gammal strandlinje som följer 145-meterskurvan. Räknat från gravfältet är det i västsydvästlig riktning cirka 300 meter till närmaste punkt på 145-meterskurvan. Att en vik av Åsnen, egentligen Fornåsnen, sträckte sig hit efter att inlandsisen dragit sig tillbaka kan man således anta på goda grunder, liksom att viken efterhand försvann. Den här frågan ligger utanför artikelns problemställning och syfte men vore mycket intressant att forska vidare i (jfr den tidigare artikeln ”Veckeln”, Englund 2010).

Gudars helgedomar
En hednisk helgedom var en trakts religiösa centrum, en kultplats för religiösa riter, offerfester med mera. På en sådan plats blotades flera gånger årligen. Vid blot helgades mat och gudarna bjöds till måltid. Förkristna helgedomar har arkeologer undersökt på flera platser i Sverige, till exempel på Estuna kyrkogård i Norduppland, på Helgö i Mälaren, Götavi i Närke och Lilla Ullevi i Uppland. Efterleden -vi i teofora namn (dvs med gudanamn som förled) betyder ”helig plats”.

Det finns en tydlig koppling mellan förhistoriska helgedomar och vissa teofora namn som till exempel Torsåker, Frölunda, Ullevi med flera. Men som det sägs i föredraget av Andreas Nordberg i youtube-länken (se nedan) har många teofora namn försvunnit och/eller ersatts av andra namn. Inte minst gäller detta vår del av Småland där ortnamnsfloran bär en huvudsakligen medeltida prägel och ortnamnen ofta slutar på -måla, -ryd, -hult eller -boda. Ytterst få ortnamn i Väckelsångs socken kan antas vara förhistoriska. Väckelsång, Östad, Line och möjligen Fiskestad hör hit. Alla dessa finns i socknens norra del. Många andra byar med typiskt medeltida namnformer är rika på fornlämningar men det är ett stort tidsglapp mellan det medeltida ortnamnet och fornlämningarna, som i huvudsak hör hemma i bronsålder och äldre järnålder, det vill säga de är mer än 1500 år gamla. Vad detta glapp beror är oklart. Den förklaring som ligger närmast tillhands är att i den här trakten har befolkningen minskat kraftigt en eller flera gånger under historiens gång. Att så skett i historisk tid vet vi genom skrivna källor. Pesten drabbade stora delar av Europa vid mitten 1300-talet och koleraepidemier drabbade Sverige på 1700-talet. Uppgifter om fyra kolerakyrkogårdar i Väckelsång tyder på att socknen drabbades hårt. Det är inte orimligt anta att flera befolkningsnedgångar drabbat trakten, och kanske även av andra skäl än epidemier. Krig, svältkatastrofer och migration kan givetvis ha bidragit till tillfälliga minskningar i populationen.

Torshögen, namnet på en gård cirka 2 kilometer nordnordöst om kyrkan, är veterligen det enda teofora ortnamnet i Väckelsångs socken. Namnet bedöms dock inte vara äkta, det vill säga att det sannolikt inte har uppkommit i samband med att marken togs i anspråk under hednisk tid. Det är gott om forngravar i Torshögens närhet men alla är stenbyggda så kallade rösen och stensättningar från brons- och äldre järnålder. Det förefaller mera sannolikt, i detta fall, att den som först återupptog marken under medeltiden såg gravarna och namngav gården efter dem, eller efter någon av dem.

Längre in (norrut) i virdarnas Värend tätnar de teofora ortsnamnen. Vid Ingelstad möter vi Torsås, Torsjö och Torslund men inom parentes sagt är detta lite märkligt med tanke på att dessa byar/gårdar ligger på motsatt sida av Torsjön, i förhållande till den mycket centrala förhistoriska platsen, och sannolikt helgedomen, vid Inglingehög med dess många gravar och ”kungagrav” på en höjd med vidsträckt utsikt över omgivningarna. Har det hört ett teofort namn till gravfältet, så har det sedan länge försvunnit ur mannaminnet.

Fornlämningar och fynd
Gravfältet vid hembygdsgården består idag av ca 50 bevarade gravar. På arkeologiska och topografiska grunder kan man göra antaganden om gravfältets eventuellt ursprungliga storlek. Hedniska gravfält anläggs i princip alltid på mindre höjder i landskapet. Den första graven läggs på den högsta punkten. Därefter växer gravfältet ut åt alla håll, förutsatt att inget topografiskt hinder (t ex bergkant) eller något annat hindrar (t ex en by- eller gårdstomt). Högsta punkten i vårt fall torde befinna sig, eller ha befunnit sig, under den nuvarande kyrkan, under koret. Den bevarade delen av gravfältet ligger samlat ett stycke nordväst om koret. Den yttre delen av gravfältet ligger nära gränsen för, men ovan, 160-meterskurvan (meter över havet).

Hela ytan ovanför 160-meterskurvan är ca 10000 kvadratmeter stor. Om man antar samma täthet mellan gravarna och motsvarande storlek på gravarna kan, hypotetisk, gravfältet ha omfattat cirka 200 gravar. Efter att högläggandet upphörde kan man föreställa sig att få, och småningom inga, människor brydde sig om att bevara gravfältet intakt, detta kanske med tanke på att gravarna var följden av en konkurrerande religion, som den nya kristna religionen ville förgöra.

Antagandet, cirka 200 ursprungliga gravar, kan betraktas med viss skepsis och i samverkan med andra eller kompletterande hypoteser. En iakttagelse som tycks styrka resonemanget är en ensamliggande gravhög, som ligger strax nedanför 160-meterskuran, cirka 30 meter nordnordöst om ingången till kyrkan. På toppen eller i omedelbar anslutning till denna höjd kan också ha funnits en gård, en hednisk helgedom, och efter att gravfältet övergavs en gravgård, en kyrka. Det sista något som jag tidigare varit inne på (Englund 2011).

Figur 1. Delar av gravfältet mellan hembygdsgården och kyrkan. Foto: L-E Englund.

Tidigkristna gravfält utan kyrka brukar man kalla gravgårdar. Det är sannolikt att någon eller några av dessa hypotetiska företeelser har inkräktat på det ursprungliga gravfältets tänkta yta, men i vilken omfattning är det knappast lönt att spekulera vidare i. Möjligen skulle studium av väggar i nygrävda gravgropar (jordprofiler, i det arkeologiska språket) ge oss upplysningar om äldre markanvändning.

En mycket intressant företeelse i sammanhanget är den hålväg (enkelspårig gång- och ridstig) som passerar genom gravfältet i nordvästlig-sydöstlig riktning. Denna väg har enligt min uppfattning inte anlagts i det befintliga gravfältet. Vägen fanns där först och gravarna har anlagts intill vägen men inte på den. De tidigare tolkningar (dike, vallgrav, skyttegrav) som förekommer i arkivmaterialet (se nedan) är inte rimliga. Den sträcka av vägen som är bevarad och fortfarande väl synlig är rak och passerade i sin tänkta raka förlängning strax väster om koret. I nordväst förloras den i äldre åkermark (nu i hembygdsgårdens park) och i sydöst vid kyrkogårdsmuren. Man kan lätt föreställa sig hur vägen ringlat norrut över Högsbacken, förbi Styragårdsröset och vidare upp mot Uråsa och Ingelstad. Det kan mycket väl vara fråga om den äldsta vägsnutten vi har kvar i Väckelsång. Vägen gick strax söder om nuvarande kyrkogårdsmur möjligen fram till en gård, alternativt en marknadsplats eller hednisk helgedom. Inte mycket tyder idag på att vägen fortsatte ännu längre söderut. Detta hypotetiskt antaget bland annat med anledning av att gravfältet vid Väckelsångs hembygdsgård är det sydligaste längs den här tänkta vägen mot söder, den västligaste öster om Åsnen, genom folklandet Värend. Forntida vägar följer i regel åsar och drumliner så långt möjligt och av naturliga skäl, då det var lättast att ta sig fram där under den snö- och isfria delen av året.

Figur 2. Gravfältskarta över ”Kullarna”, upprättad 1937 av E. Floderus. Antikvariskt Topografiskt Arkiv, diarienummer 3380/37 samt återgiven i hembygdsföreningens årskort för 1952 (ATA, Dnr 4600/1952). På gravfältskartan som Floderus upprättade anges området söder om gravfältet som ”planerad kyrkogård”.

Några fynd av föremål pekar eventuellt mot att annan verksamhet kan ha förekommit inom det tänkta ursprungliga gravfältets yta. Hit hör ett doslock från 1600-talet. 1936 meddelade arkitekten Paul Boberg, Riksantikvarieämbetet, att det vid arbeten för utvidgning av kyrkogården i Väckelsång ”har ett bronsspänne påträffats S om kyrkan, där synbarligen överodlade gravar finnas.” Den 16 november samma år, efter Riksantikvariens förordnande, besökte Rune Norberg fyndplatsen och konstaterade att ”bronsspännet” var en ”rund buckla av driven mässingsplåt, rikt ornerad och troligen härrörande från 1600-talet. I varje fall kan bucklan, som troligen hört till ett doslock e. dyl., icke vara äldre, ehuru den anträffats i myllan på ett djup av något mera än en halv meter.” Förutsatt att orienteringsuppgiften är riktig så bekräftas här att det också funnits gravar söder om kyrkan. Uppgiften förbryllar så tillvida att föremål från 1600-talet inte brukar hamna i forntida gravar, annat än sekundärt, och att kristna gravar vanligen inte brukar innehålla gravgåvor.

Ett svärd och järnkula i kedja ska ha påträffats vid nyodling i mitten av 1800-talet. Vad den uppgiften står för är oklart. En möjlig tolkning är att en grav utjämnades i samband med nyodling och att man då gjorde dessa fynd. Järnkulan i kedja är problematisk eftersom dylika fynd inte heller brukar förekomma i hedniska gravar. Svärdet, vars fortsatta öde är okänt, kan inte specificeras till något särskilt sammanhang då det inte framgår av arkivuppgifterna om det var av förhistorisk eller senare typ.

Plundring och fornvård
Runt förrförra sekelskiftet blev kyrkogården jämnad, besådd och försedd med sandade gångar. 1906 plundrades ett par gravar av några plåtslagararbetare och ”föremål som ej meddelats någon” påträffades. Ungefär vid denna tid plundrades ytterligare en grav varvid ett människokranium påträffades. Av en redogörelse från 1907 framgår det att en taktäckare, som arbetade med renovering av kyrkan, utförde plundringen.

I början av 1930-talet gjorde hembygdsföreningen en första röjning av gravfältet. Fabian Karlsson räknade efter röjningen till 45 högar och rösen samt fem elliptiska stensättningar och eventuellt ytterligare några fragmentariska sådana. En bedömning av gravfältets skador som Knut Kjellmark gjorde i början av 1930-talet innebar enligt hans uppfattning att gravfältet hade skadats av odling i norra delen och av kyrkogårdens anläggande i södra delen. Stenmuren som tillhör kyrkogården i denna del hade anlagts över tre gravar. Resonemanget förutsätter att gravfältet aldrig varit just mycket större än som Kjellmark upplevde det i början av 1930-talet. En uppfattning jag inte delar.

Figur 3. Stenpackning som framkom under arbeten 1937. Från väster. Foto: N. G. Gillgren. ATA, diarienummer 4511/1937.

Av den gravfältskarta som arkeologen och antikvarien Erik Floderus upprättade 1937, efter den första röjningen, framgår att gravfältet innehåller fler gravformer än tidigare känt. Förutom rösen och högar finns här också treuddar, skeppssättningar, ovala och rektangulära stenkretsar. Så kallad odlingssten har antecknats i gravfältskanten, i nordvästra och i nordöstra delarna. Området söder om gravfältet anges som ”planerad kyrkogård”.

De arkeologiska gravundersökningar som Floderus genomförde i samband med att gravfältet restaurerades gav följande resultat:
Grav 12. Utgrävdes, fynd gjordes av brända, en röd glassflusspärla och två flintbitar.
Grav 17. Utgrävdes utan att några fynd gjordes, då den redan var helt plundrad.
Grav 43. Undersöktes utan att fynd anträffades.
Grav 7 Undersöktes, innehöll intet.
Grav 26 Undersöktes, innehöll endast brända ben.

Brända ben är tämligen vanliga i hedniska gravar och det kommer sig av att den döde brändes på bål (kremerades) före jordfästningen. Flintbitar ger kanske associationer till stenålderns redskapskultur men flintor är tämligen vanliga även i järnåldersgravar och då inte sällan tillsammans med eldslagningsstål (och fnöske), som var den tidens motsvarighet till vår tids tändstickor och tändare. Glasflusspärlor förekommer både som gravföremål och boplatsfynd under hela järnåldern. De ingick i smycken, företrädesvis i halsband.

Avslutande funderingar
Några säkra slutsatser om gravfältet är att det har skadats genom odling, plundring och i samband med planering och nybyggnation av kyrka och kyrkogård 1825-1832 samt vid utbyggnad av kyrkogården i slutet av 1930-talet. Mera osäkert är förstås de tankar och funderingar som har byggts på tolkning av kvarvarande lämningar och fynd, samt med analoga jämförelser av arkeologisk forskning generellt och ortnamnskunskap.

En fråga som berördes i en tidigare artikel var varför den ”gamla” kyrkan uppfördes i ett lågt liggande, och i mitt tycke, perifert läge i förhållande till bygden (Englund 2011). Den ”gamla” kyrkan ska enligt traditionen ha grundlagts omkring 1640. Vad fanns dessförinnan, och var någonstans? Det är inte troligt att väckelsångsborna var utan religiös helgedom från övergången till kristen tid fram till 1640. Socknen har haft en eller flera kyrkor även under denna mellantid. Frågan är var. Då det var brukligt att nya kyrkor byggdes ovanpå gamla (förstörda) helgedomar, för att tydligt markera religionsskiftet, ligger det nära till hands att tänka sig, att den första kyrkan, troligen byggd av trä, uppfördes uppe på den nu aktuella höjden, dock inte nödvändigtvis exakt på den plats där den nuvarande kyrkan står. En första kyrka av trä kan sett ut ungefär som de i Granhult och Hedared (se länkar nedan). Träkyrkor ersattes vanligtvis efter något eller några århundraden av stenkyrkor. Tidsmässigt finns det således utrymme för ytterligare en kyrka, en stenkyrka, kanske på samma plats som den eventuella träkyrkan. Huruvida den ”gamla” kyrkan föregicks av en äldre sten- eller träkyrka är obekant, liksom varför en kyrka byggdes här intill ett surdrag omkring år 1640. Detta framstår som en gåta.

En önskan inför framtiden vore att arkeologer erbjöds tillfälle att studera sidorna i nygrävda gravgropar i syfte att förhoppningsvis komplettera den kunskap vi har om denna fantastiskt spännande och historiska backe.

Lars-Erik Englund

Referenser
Englund, L-E. 2010. Veckeln. http://www.vackelsang.se/content/veckeln

Englund, L-E. 2011. Väckelsångs gamla kyrka. http://www.vackelsang.se/content/v%C3%A4ckels%C3%A5ngs-gamla-kyrka

Floderus, E. 1936. Karta över gravfält i Skullagård vid Väckelsångs kyrka, Småland. Antikvariskt Topografiskt Arkiv (ATA) diarienummer 3380/37.

Floderus, E. 1937. Restaureringsrapport, dnr 3380/1937, inv 21828.

Gillgren, N G. 1937. Undersökningsrapport, dnr 4511/1937.

Kjellmark, K. 1911. Utkast till beskrivning över Kronobergs läns förhistoriska fornlämningar och fynd. Malmö.

Kjellmark, K. 1932-1936. Värends fornminnen. Växjö.

Kjellmark, K. 1940. Värends fornminnen. Kompletterande uppgifter om fornminnen i Konga härad. II. Växjö.

Norberg, R. 1937. Besiktningsrapport, dnr 739/1937.

Rosengren, J. 1897-1914. Ny Smålands beskrifning. Konga härad. Faksimil. Stockholm 1975.

Skrivelser i Antikvariskt Topografiskt Arkiv.

Strandberg, S. 1978. By- och sockennamnet Väckelsång. Väckelsång – kyrkan och bygden.

Fördjupningstips
Hedniska helgedomar:
http://www.stockholmslansmuseum.se/projekt/youtube-vad-ar-en-kultplats/
http://www.stockholmslansmuseum.se/projekt/youtube-vi-platsens-vaktare/

Träkyrkor:
http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Hedareds_stavkyrka.jpg
http://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:Granhults_kyrka.jpg
Bilderna har tagits av Tor Svensson i båda fallen. Mer data om fotografierna finns under respektive länk.

Bilaga
Här redovisas i citat de skriftliga källorna om gravfältet i någorlunda kronologisk ordning:
”Några fasta fornminnen af större intresse finnas icke. På höjden väster om kyrkan påträffas dock ett tiotal större och mindre kullar, hvilka se ut att hafva varit grafvar öfver forntida kämpar, och den från nordväst till sydost sig sträckande löp- eller vallgrafven vittnar tydligt om forntida bragder. Det berättas ock, att, då en af kullarna för trettio eller 40 år sedan vid en nyodling uppgräfdes, man i densamma påträffade en järnkula med vidhängande kedja jämte kol och ett afbrutet svärd.” (Rosengren, J. 1897-1914:106.)

”Kyrkogården befinner sig i ett någorlunda tillfredställande skick, sedan den för några år tillbaka blifvit jämnad och besådd samt försedd med sandade gångar. Mycket återstår dock att göra, innan den kan gifva det intryck, man väntar sig på en dylik plats.” (Rosengren, J. 1897-1914:107f)

”Strax vester om nuvarande kyrkogården ett graffält af omkr. 12 kullar, bevuxet med buskar. Vid kyrkans reparation 1906 öppnade några plåtslagararbetare ett par af högarne och lära funnit föremål som ej meddelats någon. C. G. Leuvenhaupt.”(Handskriven anteckning i ATA, utan dnr.)

”Skullagården. Gravarna sannolikt från äldre jäå (?). Tillföres jäå-avd. Arbman”. (Handskriven anteckning av H. Arbman, ATA, utan dnr.)

”V om kyrkan finnes ett järnåldersgravfält av 12 jordblandade rösen. I ett av dessa, som nyligen rubbades av obehöriga, anträffades ett människokranium. Även en annan av högarna är plundrad av skattsökare i senare tid.”(Kjellmark 1911:26.)

”Förflytta vi oss till Väckelsångs kyrka finna vi där på västra och nordvästra sidan utanför nordvästra hörnet av kyrkogårdsmuren ett större ganska vackert och flera olika gravformer innehållande gravfält, kallat Kullarna. År 1907 antecknades, att på nämnda plats fanns 11 gravhögar, av vilka 2 eller 3 voro i senare tid plundrade, därav en tidigare samma år. På bottnen av den djupa grop, som var upptagen mitt i denna senare, fann jag rester av ett människoskelett, bl.a. en större del av ett kranium, som låg blottat här. Det påstods, att det var arbetare, som nyss förut haft sysselsättning med taktäckning eller lagning av taket å kyrkan, som gjort grävningen.

Sedan Väckelsångs hembygdsförening för några år sedan tagit vård om gravlunden – platsen förtjänar det namnet, ty här ligga de förhistoriska fädernas gravar i en täckt lund – har emellertid genom röjning ett flertal gravar kommit i dagen. De flesta gravarna utgöras av högar och rösen. Ett par av högarna äro ganska stora, 6-8 m. i diam. och 1 m. höga. En del av dem hava fotkedja. Flera säkra elliptiska eller brett skeppsformade stensättningar av i markytan liggande större kullerstenar finnas även.

När man på lilla gångstigen, som nordväst om kyrkogården stryker fram i ostvästlig riktning, går från öster mot väster igenom gravfältet, har man först ett par stora högar till vänster nära hörnet av kyrkogården, den närmast stigen med fotkedja. Omkring dessa ligga en hel hop mindre högar och rösen samt åtminstone ett par elliptiska stensättningar. Dessa ligga till höger om stigen i kanten av åkern. Ett dike är framdraget i sydost-nordvästlig riktning genom området. När man på stigen gått över detta och fortsätter ut till hembygdsföreningens stuga, Jängastugan, där de av föreningen hopbragta, redan ganska stora samlingarna äro inrymda, har man på höger hand en åkerlapp. På västra sidan ligger ett par större högar och många små rösen och elliptiska stensättningar. Antalet gravar är icke lätt att ange. En planskiss över gravfältet, uppgjord av hr F. Karlsson, Boaryd, visar över 45 runda högar och rösen, omkring 5 elliptiska stensättningar utom en del antydningar därtill – kanske ännu ej fullt blottlagda – eller fragmentariska sådana.

Säkert har en mängd gravar blivit förstörda genom odling, då åkern på den norra sidan om den kvarvarande delen av gravlunden uppbröts. Den av mur hägnade hittillsvarande kyrkogården har likaledes inkräktat på den förhistoriska begravningsplatsen. Det senare området, alltså det gamla bygravfältet, begränsas i söder av en i öster-väster gående gränslinje, som avskär åtminstone 3 gravhögar mitt på. Söder om nämnda gränslinje är ny kyrkogård anlagd. Säkerligen har väl därvid några gravar förstörts, ehuru inga fynd av skelettrester eller fornsaker – gravgods – gjorts just på det området.”(Kjellmark 1932-1936:13f, Värends fornminnen.)

”I enlighet med Riksantikvarieämbetets förordnande har under tecknad den 10-16 juli 1937 restaurerat gravfältet vid Väckelsångs kyrka, beläget å Skullagårdens ägor. Restaureringen skedde på initiativ av Väckelsångs hembygdsförening, som inköp en del av gravfältet och förhyrt en annan del. Arbetskraft ställdes till förfogande av hembygdsföreningen.