Funderingar från en gammal gubbe.
Av: Ivan Johansson
Jag tänker berätta lite vad jag kommer ihåg från min barndom, med början för ca 75 år sedan. Jag växte upp i Horsholmen, en liten gård 5 km från Väckelsångs samhälle. Mina föräldrar drev ett jordbruk med 7-8 kor, grisar och höns. Det var självhushåll kan man säga. Det som köptes var sådant som inte producerades på gården som socker, salt, jäst mm. Vi hade inte elektricitet förrän 1939 så fotogen var en inköpsvara.
Om man tänker på julen så är den helt förändrad. Då var det mer det bibliska budskapet som framträdde, nu har det kommersiella tagit överhand. Såg i en tidning för några år sen en släde överfull med julklappar och Jesusbarnet hade ramlat av och sprang efter, kanske en bild av dagens läge.
Åter till julen i min barndom, Vi var tre syskon, vi bråkade lite som alla syskon, men till julen hjälptes vi åt med allehanda bestyr som t.ex bära in ved och vatten. Självhushållet kom fram ännu mer, den mesta maten var hemlagad, julgrisen slaktades i början på december, det gjordes korv, sylta, blodkorv och skinka. Det kokades karameller, gröt mm. julgranen skulle klädas till julafton. Det var vanliga stearinljus i granen. Julklapparna man fick var mest nyttiga saker som kläder, leksaker fick man tillverka själva. Apelsiner var en delikatess som fanns att köpa bara till jul. På julafton läste far julevangeliet, sen blev det tidigt till sängs för vi skulle upp tidigt och åka med hästen Bella och släde till julottan som började kl 5. Det var imponerad syn att se skjutsar med ljuslyktor samlas vid kyrkstallarna, det kunde vara 25-30 hästskjutsar. Julottan varade 2,5 – 3 timmar.
Jag tror att alla satte mer värde på saker och ting på den tiden, nu har det blivit ett habegär med slit och släng.
År 1937 började jag i skolan, 1:a klassen i Fiskestad högre allmänna läroverk, där gick jag i två år sen blev det skolan vid kyrkan, som nu är församlingshem.
Då hade vi fått elektricitet i Horsholmen, det blev betydligt enklare, den gamla batteriradion byttes ut mot en modernare, jag kommer ihåg att den hette Radiola. Jag minns att jag sade till mor, tänk om man kunde se gubben som pratar, det blev verklighet med TV.n och mycket annat som man inte kunde förställa sig, som t.ex. talesättet: det är lika omöjligt som att flyga till månen.
Krigsutbrottet 1939 förändrade tillvaron för många, även i vårt neutrala Sverige. Ransonering av viktiga varor och inkallelserna av de yngre arbetsföra männen satte sina spår i samhällslivet. Det var kalla vintrar 1942-43 och mycket snö, vi hade 5 km till skolan så det var spark eller skidor som gällde. I ryggsäcken hade vi mat för dagen, den hade ofta frusit, så det här med kyld mat är inget nytt, som det är stor debatt om nu. Det var så kallt så pratet frös och när det blev plusgrader pratade det i var buske. Vår lärare var inkallad i olika omgångar, så vi hade många vikarier, allt från präster till proselyter.
Beträffande ransonering, som jag nämnde förut, fanns det en kristidsnämnd i varje kommun som delade ut ransoneringskort på nästan allt som fanns i affärerna som mjöl, socker kaffe, man fick lämna kuponger på den varan man köpte. Det kunde vara svårt för många familjer med matfriska barn att få maten och räcka till, det gällde att tillvara ta det naturen gav med bär frukt, jakt och fiske. Jag minns far tog upp braxen i Fiskestadssjön stora som dassalock, inkokta var det en riktig delikatess.
Ja det var lite tankar från min barndom, men det var inte bara kyla och snö utan härliga sommardagar med bad och lek, men sen var det så att på en gård fick man hjälpa till så mycket man kunde.
Ivan Johansson på Björkeborgsgatan