Från Stockholm
Av: Hanna Davidsson
Mitt namn är Hanna Davidsson och kommer från byn (?) Ravlanäs. Är kanske fel att kalla det en by då det bara finns två hus men det vore också fel att kalla Ravlanäs en håla, i så fall världens bästa håla! För snart ett och ett halvt år sedan lämnade jag tryggheten och begav mg till Sveriges huvudstad Stekholm, förlåt jag menar Stockholm! Stockholm, staden där folk får utbrott för att ha missat tunnelbanan och tvingas vänta hela 9 minuter på nästa tåg.
Jag lovade mig själv att aldrig springa för att hinna med en tunnelbana, det har hänt, flera gånger… och nej jag är inte stolt! Det är just det där att behöva stå och vänta…vänta det funkar ju inte, vad ska jag göra i hela 9 minuter?! Så fort man kommit ner på plattformen och ser de där 9 minuterna börjar kugghjulen i huvudet att snurra, kan jag ta en annan tunnelbana? Går det någon buss? Pendel och sen buss? Vad som helst bara jag inte behöver stå här och VÄNTA i 9 minuter!
Just idag är det illa, riktigt illa, SL hatar mig och jag hatar SL!! Jag skriver i ren frustation för att jag nu sitter på skolan när jag egentligen inte borde vara här. Där jag borde vara är på ett ”spännande” studiebesök på ett avloppsreningsverk, och Ja, jag hade velat gå på det! Inte just för att ett avloppsreningsverk är särskilt trevligt utan för att det innebär en massa omvägar och extrajobb när man inte är på de där studiebesöken. Jag var för en gångs skull i tid, hela 15 minuter tidig men som vanligt lyckades SL omvandla de minuterna till en försening på 35 minuter på grund av en massa krabb (ett ord som förövrigt inte finns i stockholmarnas vokabulär), det är såhär SL gör mot mig, hatar mig!
Detta är verkligen ett i-landsproblem men det känns som dagens största problem så lite rätt har jag väl ändå att vara bitter. Det är just tempot som gör mig bitter, i Stockholm ska man alltid vara någonstans och helst 5 minuter innan man ens visste att det var dit man skulle, så är det inte hemma i Väckelsång! När jag kommer hem är jag ”uppeppad” men här är det vardag, det som är bra är att när man kommer hem dröjer det inte länge innan man varvat ner igen, kanske lite väl mycket om man frågar de kära familjemedlemmarna! Det som brukade vara vardag hemma i Väckelsång är nu ovanligt i Stockholm, ett exempel är att jag för första gången på 1,5 år gick helt ensam på en skogsstig i hela 30 minuter, HELT ENSAM! Det händer inte, rusade till och med hem till min ”sambo” Ellen och berättade om detta fenomen för henne och hon var lika chockad som jag! I Stockholm är man aldrig ensam brukar jag säga men det är fel formulerat, i Stockholm är man aldrig ifred, ensamheten lyser inte med sin frånvaro men att få egentid det är ovanligt. Det är folk ÖVERALLT. Just nu sitter jag i en datasal med typ 60 pers och det enda jag vill är att vara ifred och försöka att på ett finurligt sätt lappa ihop min ”krönika”. Har ingen aning om jag skrivit på ”rätt” sätt eller om det ens är i närheten av en krönika men detta är vad jag har att erbjuda Väckelsångsborna i form av läsning och kanske lite underhållning och insyn i ett onödigt bittert liv. Finns så mycket mer att skriva om men detta får vara nog så länge. Var glada och stolta över att bo i en ”håla” som Väckelsång, om jag hade fått som jag velat hade alla flyttat upp med mig och skapat ett Mini-Väckelsång mitt här i Stockholm, Stockholm hade behövt det!!