”Många stenar blir det…”
Den lustige uppfinnaren från Sundbyberg gör sig påmind när jag traskar runt i Väckelsångs skogar. Många stenar har människor genom århundraden hackat fram, lyft, flyttat och lagt på annat ställe. Jag tänker inte bara på odlingsröset i Ekeryd, som pekats ut som kanske Sveriges största, utan på alla dessa stenar som lagts upp i små som stora odlingsrösen, i gravrösen, i stenmurar, på stentippar och även på de rösen som stenkrossen omkring förrförra sekelskiftet tuggade i sig och omvandlade till väggrus.
De flyttade stenarna är kanske inte lika många som himlens stjärnor eller Saharas sandkorn men tanken har slagit mig om inte Väckelsångs socken måste ha något slags inofficiellt världsrekord i antal flyttade stenar. Jag har i princip traskat överallt, väster om väg 27, från Lidhems säteri i norr till Ekamåla i söder, utom på tomt- och myrmarker, och sett onaturliga av människohand hopplockade stenhopar liggandes med mer eller mindre täta mellanrum.
Odlingsröset i Ekeryd är uppskattningsvis cirka 70 meter i diameter och i genomsnitt cirka två meter högt. Alltså nästan lika stort som Sveriges största gravröse – kungagraven i Kivik. Så stora eller knappt så stora rösen är unika. Gravrösen i Väckelsång håller sig mellan fem och trettio meter i diameter, varav det största, Styragårdsröset, är störst med sina trettio meter. I Ekeryd finns flera stora odlingsrösen, med storlekar på trettio, fyrtio och sextio meter i det större utbredningsmåttet, dock inte i diameter. Men, det är framför allt de små odlingsrösena i skogsmark och på hyggen som får mig att häpna, som jag inte visste fanns innan jag började mina vandringar. De minsta håller bara några få stenar upplagda på ett större stenblock. Sådana undanröjda stenar på ett block är en första indikation på att jag befinner mig i gammal odlingsmark. När jag ser mig omkring syns små högar av stenar. När jag går över marken känns det under stövlarna att små stenhopar ligger osynliga under vegetationen.
För Väckelsångs vidkommande är höjdkurvan 145 meter över havet extra intressant. Den sammanfaller med Fornåsnens största utbredning strax efter istidens slut. Detta kan man se på urspolade gamla strandlinjer i backsluttningar. Ovanför denna linje finns det gott om stenar men mellan och under dessa finns också morän, pinnmo som det också kallas. Morän är en osorterad jordart, avlagrad av inlandisen, men till betydande del bestående av ett relativt finkornit material, som Väckelsångsbor sedan länge använt till odling. Under 145-meterskurvan finns nästan bara stenar, förutom sankmark, liggandes invid och ovanpå varandra. Jag tolkar detta, utan att vara geologisk specialist, som att Fornåsnens vatten en gång i tiden svallat ur de finare sedimenten och att dessa i dag ligger i djupfickor, dolda i sjöar, myrar och mossar. Finns inte finare sediment finns heller inga förutsättningar för odling.
Å andra sidan har dessa odlingsbara moränmarker odlats ända längst ut på marginalen, ända ner till 145-meterkurvan. Praktiskt taget överallt där jag trampat har maken varit odlad ner till denna odlingsgräns, ibland avslutad med en terrasskant, eller ett långsträckt ibland nästan stenmursliknande röjningsröse, men för det mesta med en diffus övergång till sumpmark eller blocksänka. Detta säger något om villkoren för socknens historiska bönder och torpare. Inte undra på att emigrationen till bland annat Amerika blev omfattande vid mitten av 1800-talet. En ökande befolkning kunde till slut inte livnära sig då ny mark inte längre fanns att uppodla.
De röjningsrösen jag ser eller känner med fötterna uppgår sannolikt bara till en bråkdel av vad som faktiskt finns. Arkeologiska undersökningar, där stora ytor har avbanats, det vill säga där den ytliga markvegetationen avlägsnats, visar att antalet faktiska röjningsrösen alltid är mångdubbelt fler än vad som gick att föreställa sig före avbaningen.
De enskilda åkrarnas storlek är det svårt att uttala sig om, särskilt gäller detta storleken på den yta som odlades under ett eller ett par sammanhängande år. Röjningsröseområdets yta sammanfaller således inte med den årligt odlade arealen inom ytan. I varje fall gäller detta de stora sammanhängande ytorna på upp emot 20 hektar (1 ha= 10 000 m2) eller mer. De större ytorna har sannolikt brukats i flera generationer och eventuellt samtidigt av brukare på flera gårdar eller torp. Det finns exempel där tre torp ligger inom samma röjningsröseområde och där det i fält och på moderna kartor inte kan avgöras var den enes markområde slutade och var den andres började. De flesta mindre röjningsröseområdena ligger idag inom avgränsade brukningsenheter men det säger förmodligen ingenting om vem som bröt åkern första gången, knappast heller om vem som brukade marken för, säg, 200 år sedan. De minsta åkrarna överstiger knappt ett ar (1 ar = 100 m2) i storlek och kantas av något enstaka röjningsröse. Sannolikt har de större röjningsröseområdena ursprungligen bestått av flera mindre som ”växt ihop” till ett större, efter ett antal århundradens brukande. Hypotetiskt rör det sig om så kallade ”vandrande åkrar”, i likhet med vad agrarhistoriska forskare föreslagit för brons- och järnålderns hackerörsområden. Min bedömning är att dessa idag övergivna åkrar inte är särskilt gamla, i varje fall knappast förhistoriska. Troligtvis är de tillkomna efter den så kallade agrarkrisen och digerdöden vid mitten av 1300-talet, och i de flesta fall troligen under den tilltagande torparepoken från slutet av 1600-talet fram till mediet av 1800-talet, då denna sedan sakta men säkert klingade av för att i princip upphöra i början av 1900-talet.
Hackerör finns företrädda norr om samhället uppe på den långsträckta nord-syd-gående drumlinen som Väckelsångs samhälle ligger på, och då i sammanhang med hällkistor, gravrösen och andra förhistoriska gravtyper. Det är där, där uppe på och i sluttningarna av drumlinen, som de bästa odlingsmarkerna finns, där de fortfarande brukas av dagens bönder, i princip i samma utsträckning som i de gamla skifteskartorna. Nedanför drumlinen och mot Åsnen, där jag nu rört mig, finns inga kända forngravar (utom några längst i norr, på säteriets marker). Att så är fallet beror rimligen på att forntidens bofasta i Väckelsång aldrig blev så många som vi varit under de senaste 300-400 åren. Den bästa jorden räckte till dem som ville bosätta sig i trakten. De stenröjda åkrar jag syftar på är alla övergivna och beskogade sedan länge. En del av dem var i bruk så sent som 1950, vilket framgår av den tidens ekonomiska karta. Men också dessa åkrar har i de flesta fall övergivits och beskogats efter 1950.
Vi arkeologer brukar skilja på två sorters röjningsrösen upplagda i samband med odling; så kallade hackerör (lagskyddad fornlämning) och torparrösen (i laglig mening oskyddad kulturlämning). Beteckningarna utgår från bedömningar av rösenas utseende, läge och sammanhang, och preliminära dateringar är analogt baserade på 14C-dateringar på träkol tagna i eller under rösen. Vem som lade upp dessa odlingsrösen är oklart. Underförstått handlar det om förhistoriska eller tidigmedeltida människor som vi i övrigt saknar epitet på och på relativt sentida torpare. Hackerör, med huvudsakliga dateringar till förkristen tid, är flacka, nersjunkna i marken och består av ett tämligen likstort stenmaterial av mansbörda. Torparrösen, med dateringar efter 1350, vanligen 1700- och 1800-tal, är toppiga, ligger ovanpå marken, inte sällan på ett större block, och består av ett olikstort stenmaterial med ett inslag av större stenar och hela skalan ner till en betydande del potatisstora plockstenar. I begreppet ligger att torpare ska ha lagt upp dem men det kan, efter mina erfarenheter lika gärna ha varit bönder, eller i varje fall av drängar på bondeägd mark. Beteckningarna, hackerör och torparrösen, är grova generaliseringar, men mellan dem går en skarpt definierad lagstiftad gräns som utgör grund för hur röjningsrösen får den antikvariska status som återges i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister.
Man kan kanske tycka att alla röjningsröseområden borde vara karterade och beskrivna i fornminnesregistret men så är långt ifrån fallet. Uppskattningsvis finns inte ens 10 procent av dessa områden i registret, i varje fall inte i Väckelsångs socken. Lite elakt brukar man inom skrået säga att den första statliga inventeringsomgången i landet (1938-1977, 1950 i Väckelsång) stannade vid en gravinventering och den andra (1974-2002, 1999 i Väckelsång) stannade vid en inventering av fossil åkermark och by/gårdstomter. Idag vet vi att, åtminstone i Väckelsång, och troligtvis överlag på småländska höglandet, att fornåkrarna, alternativt den fossila åkermarken, är klart underrepresenterad i fornminnesregistret. Även torparrösen är ”fossila” i betydelsen att de är varaktigt övergivna, åtminstone så långt vi kan sia om framtiden idag.
Man kan undra över hur många gravrösen och odlingsrösen som stenkrossen tog innan det blev stopp med den verksamheten. När ett stort röse i Svenstorp, inte långt från Lidhems säteri, gick i stenkrossen 1928 framkom en hällkista. Krossningsarbetet avbröts och en arkeologisk undersökning tog vid. Detta var troligen en av anledningarna till att det fantastiskt vackra Styragårdsröset inte gick till väggrus. Vägarbeten under 1920-talet, genom Väckelsång och Uråsa, innebar att flera rösen, troligen både röjningsrösen och gravrösen, maldes till väggrus. Ett flertal inte långt från vägarna kvarvarande ”urplockade” rösen, där i princip bara den yttre kanten återstår, styrker detta antagande. I en skrivelse till Riksantikvarien daterad 1930 omtalas en besiktning av Styragårdsröset av Knut Kjellmark, en av den tidens arkeologer. Vid besiktningstillfället deltog företrädare för Konga härads vägstyrelse. Besiktningen föranleddes av att vägstyrelsen ville ta Styragårdsröset till väggrus. Ansökan avslogs, och därmed upphörde sannolikt förstörelsen av forngravar, i varje fall i sammanhang med stenkrossar och väggrus.
Slutligen ska sägas något om de talrika stenmurarna. De tillkom under 1700- och 1800-talets skiftesreformer, då jordbruksmark lades samman, bytte ägare och nya gränser fastslogs. Stenmurarna ligger alltid i gränser, i ägogränser, eller mellan gärden och åkrar. Detta är tydligt i byns inägomark uppe på drumlinen. Även i skogen väster om drumlinen finns det gott om stenmurar, ofta i ägogränser synliga i moderna kartor, och i förmodat övergivna gränser som inte återfinns i samma kartor. Alla de stenar som nu ligger i stenmurar har med all sannolikhet först legat i små röjnings- eller odlingsrösen. Detta framgår med tydlighet i de gamla skifteskartorna. Lantmätarna har i de flesta fall ritat in mängder av små ringar i åkermarken, visande, om inte alla odlingsrösen, så åtminstone att åkern innehåller talrika odlingsrösen och eventuellt större uppstickande block. Det syns också tydligt att stenarna i en stenmur sällan är över mansbörda. De stenar som är större, eller väsentligt större, ligger ovanpå stenmurarna och har sedan slutet av 1800-talet brutits med hjälp av kranar, först på tre ben, senare monterade på traktorvagnar och lastbilar.
Det finns mer att fördjupa sig i om dessa röjningsröseområden, mycket mer. Till exempel kan man fundera över vilket odlingssystem som användes. De åkrar som här diskuteras kan knappast ha varit ensädesåkrar i ett kontinuitetsjordbruk, som läroböcker anger generellt för Kronobergs län, enligt min mening. Hör gärna av dig om du hört ”de gamle” berätta om hur det gick till att bruka dessa steniga ”torparåkrar”.
Lars-Erik Englund
